Lars Stjernkvist: Det kommer krävas ödmjukhet för att få politiskt inflytande
Jag är inte bitter. Jag var visserligen med när Socialdemokraterna och Miljöpartiet i början av det här seklet tog de första försiktiga stegen mot ett fördjupat samarbete. På den tiden var jag partisekreterare och i den rollen var jag ansvarig för en serie seminarier med deltagare från båda partierna. Vi diskuterade politik och strategi och inte minst partikultur, och med tiden blev jag alltmer övertygad om att det var rätt att samarbeta.
Det var långt ifrån okontroversiellt inom mitt eget parti. Från fackligt håll fanns det en stor skepsis, fullt begripligt då arbetsrätten var en av de riktigt svåra frågorna. Men det blev som jag hoppades, en gemensam regering.
Jaha, nu har alltså Miljöpartiet lämnat regeringen, och därmed har min och andras insatser i ännu högre grad förpassats till historiens alla andra parenteser. Men nej, jag är inte bitter, inte alls.
Det brukar sägas att det inte finns några lyckliga skilsmässor. Säkert sant, men den här är nog så nära det går att komma. Vad jag förstår var det en skilsmässa utan gap och skrik och utan dörrar som smälldes igen.
Jag underskattar inte på något sätt samarbetets svårigheter. Vi tycker väldigt olika i väldigt många frågor. Och lägg därtill att det finns betydande så att säga kulturella skillnader mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är inte helt enkelt att förena aktivism med regeringsansvar.
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har åstadkommit mycket tillsammans i regeringsställning
Men när det är sagt; Miljöpartiet och Socialdemokraterna har åstadkommit mycket tillsammans i regeringsställning. Det har satsats på skolan och den högre utbildningen och vården och omsorgen har förstärkts, och om allt detta har vi varit rörande ense. Jag minns hur vi under ett av de nämnda seminarierna diskuterade om det är möjligt att kombinera ekonomisk tillväxt och industriell utveckling med klimatomställning. I dag vet vi svaret, och det som händer i norra Sverige är en övertydlig bekräftelse. Det pågår en industriell utveckling tack vare att Sverige är ledande inom klimat- och miljöomställningen.
Jag vågar påstå att samarbetet har varit bra för Sverige, och jag vågar dessutom påstå att det har varit nyttigt för vårt parti.
För två decennier sedan fanns det bland miljöpartister en betydande oro för att närma sig det stora partiet, ”maktpartiet”. Det är alltid vanskligt för mindre partier att samarbeta med större. Det ligger i sakens natur att det mindre partiet får göra de största eftergifterna. När dessutom det större partiet har rykte om sig att vara både stort och stöddigt, då blir det förstås inte enklare. Och jag vågar tyvärr inte med gott samvete hävda att våra kritiker alltid har haft fel.
Det kommer att krävas ödmjukhet för att få politiskt inflytande i framtiden
Det kommer att krävas ödmjukhet för att få politiskt inflytande i framtiden. Det politiska landskapet har förändrats, och förmågan att samarbeta och dela på makten är en förutsättning för att få inflytande. Det är en sak att kompromissa i enskilda sakfrågor, och något annat att dela på hela makten och härligheten.
Just nu klarar sig säkert en enpartiregering lika bra som en svag koalitionsregering. Efter nästa val lär det emellertid krävas någon form av bred koalition eller uppgörelse för att kunna regera landet.
Självfallet förändras självbilden och attityderna när väljarstödet förändras. Men det är inte hela förklaringen till att självbilden i dag är en annan och framför allt, att andras bild av partiet har förändrats. Med Stefan Löfven i ledningen har Socialdemokraterna visat en förmåga att samarbeta om helheten.
Dagens socialdemokrati är mer ödmjuk och jag tror och hoppas att den numera sitter så djupt att den finns kvar även om partiet växer.
Lars Stjernkvist är frilansande skribent
