Lars Stjernkvist: Därför behöver vi fritidspolitikerna

Det finns en person som understundom kan reta gallfeber på mig. Vi kan kalla henne för Maj.

Vi träffas regelbundet när Socialdemokraterna i Norrköping har sina möten. Hon tillhör inte de som pratar sönder några tillställningar. Och förresten, vad vore politiska möten utan en frisk debatt. Nej, det som ibland irriterar är att hon sträcker upp handen och begär ordet precis i det ögonblick då jag tror att diskussionen är avslutad. När vi äntligen efter en lång process har, tror jag, landat i en slutsats.

Då meddelar hon sin tveksamhet, reflekterar och problematiserar och undrar om det trots allt inte finns ett bättre förslag.

Det finns många Maj i vårt parti och i vårt land. Fritidspolitiker, alltså. Närmare bestämt finns det ungefär 36 000 förtroendevalda i kommuner och regioner, men antalet minskar stadigt. Under förra mandatperioden försvann det ett tusental. Under 1990-talets ekonomiska kris skedde en rejäl reducering av antalet.

Jag inser att vi har några ekonomiskt riktigt kämpiga år framför oss. Det kommer att
ta tid hämta sig efter coronakrisen och lägg därtill att kommuner och regioner redan före den akuta krisen hade stora bekymmer på grund av den demografiska utvecklingen. Självfallet förväntar jag mig att riksdagen och regeringen gör sitt yttersta för att sätta välfärden främst, men trots det kommer det att krävas många svåra beslut framöver.

Därför anar jag en upprepning av 90-talets logik; när verksamheten måste effektiviseras, ja, då måste vi även se över den politiska organisationen. En utveckling som kan förstärkas av ytterligare skäl. Inom alla verksamheter sker en stegvis professionalisering, och då kan det förefalla rimligt att även politiken påverkas.

Trots allt, det vore djupt olyckligt med en upprepning.

I dessa dagar pratar vi mycket om tillit, om förtroendet för myndigheter och makten. Majs betydelse kan inte underskattas.

I sin vänkrets ger hon makten ett mänskligt ansikte. Och i maktens korridorer finns hennes och hennes omgivningens perspektiv med.

I slutet av förra årtusendet försvann det drygt 10 000 förtroendevalda. Låt oss leka med den inte helt orimliga tanken att var och en av oss är hyfsat välbekanta med ett hundratal personer. Personer som vet vilka vi är och som enkelt kan ta kontakt med oss om de vill något. Det betyder att 90-talets bantning av den politiska organisationen bidrog till att en miljon människor förlorade den personliga relationen med det politiska systemet.

Det är klart att det spelar roll. Med färre fritidspolitiker blir det dessutom ännu svårare att rekrytera till tyngre uppdrag.

Jag vet, samhället förändras och då kommer ingen eller inget undan. Vi måste vara beredda att ompröva formerna för politiken. Men jag är helt övertygad om att makten behöver den dagliga kontakten med skolelevens, undersköterskans och pensionärens vardag. I bistra tider är det på sätt och vis ännu viktigare. Då behövs det personer som Maj, som inte ger sig förrän besluten är möjliga att förklara och försvara.

Maj heter förresten egentligen Maj Kalwa och egentligen har jag ingen som helst anledning att vara irriterad när hon förlänger våra möten.

Lars Stjernkvist