Lars Engqvist: Hur vill vi att livet ska se ut efter pandemin?
Det är något märkligt med alla spådomar om hur våra liv kommer att se ut efter pandemin.
De spretar åt alla tänkbara håll. Från ekonomer och historiker får vi veta att vi ser slutet på världsekonomin. Framstående företagsledare hävdar att globaliseringen och den fria handeln kommer att strypas av nationella regleringar, importrestriktioner och tullar. Många vänsterintellektuella är övertygade om att den nyliberala eran kommer att ersättas av ett större gemensamt ansvar och en vidgad demokrati. Några samhällsvetare befarar att våra framtida sociala liv kommer att präglas av isolering och avstånd i stället för gemenskap och närhet. Andra menar, tvärtom, att allt så småningom kommer att återgå till ”det normala”, att våra liv och våra samhällen kommer att se ut som de gjorde före pandemin.
Det märkliga med dessa spekulationer är inte att de pekar åt så skilda håll. Det är i stället att de alla tycks utgå från att framtiden avgörs av en högre makt och att vi bara har att anpassa oss.
Men sanningen är att makten över framtiden ligger i våra egna händer. Det är vi själva som avgör i vilken mån erfarenheterna av coronapandemin ska leda till ett annat sätt att leva och till ett annat sätt att organisera samhället. Mer än kanske någonsin gäller Olof Palmes tal om att politik är att vilja.
Så frågan vi ska ställa oss är: Hur vill vi att livet ska se ut efter pandemin?
Socialdemokraterna får en ypperlig möjlighet att ge sitt svar när partiet håller kongress nästa år. Svaret bör, som jag ser det, utgå från de tre viktigaste uppgifterna för en modern socialdemokrati.
Den första, och absolut viktigaste, är att rädda miljön och möjliggöra ett harmoniskt liv för kommande generationer. Alla fossila bränslen måste fasas ut och ersättas av förnybar energi samtidigt som vi övergår till en hållbarare livsstil. Hela det jättelika investeringsprogram som krävs för att återstarta ekonomin ska vara en del i klimatpolitiken.
Den andra är att återskapa balans mellan marknad och demokrati. Under tre årtionden har vi sett hur viktiga uppgifter, som tidigare med självklarhet ansågs vara delar av det demokratiska systemet, har flyttats över till marknaden. Och vad värre är: Även de kvarvarande offentliga verksamheterna har kommit att präglas av marknadstänkande. Patienter, vårdtagare och elever har blivit ”kunder” och de samhälleliga institutioner- na ”marknadsaktörer”. Socialdemokraterna bör ta initiativ till en grundlig utvärdering av marknadiseringen.
Den tredje är att motverka klassamhället.
En politik för ökad jämlikhet kräver att såväl sjukvården som äldreomsorgen får ett rejält ekonomiskt lyft för att kunna anställa fler och erbjuda bättre arbetsvillkor. Den rekordhöga arbetslösheten måste bekämpas med ökade satsningar på utbildning, investeringar i infrastrukturen och ökat bostadsbyggande. Insatser för att stimulera konsumtionen ska riktas till de grupper som har sämst ekonomi, främst pensionärerna och barnfamiljerna
De åtgärder som krävs för att få igång ekonomin igen ställer oerhörda krav på de offentliga finanserna. Alla propåer om stora, generella skattesänkningar måste avvisas. Skattesystemet måste reformeras och principen om skatt efter bärkraft återställas.
Lars Engqvist
