”Kvinnors minnen får inte ta plats”
”Kom som du är” av Astrid Göransson föreställer de fem första kvinnorna i riksdagen och sattes upp utanför riksdagshuset för att fira 100 år av demokrati. Den är ett gott exempel på sentida porträttkonst, tycker forskaren och konstnären Monica Sand. Foto: Ylva Säfvelin/AiP
– Konst är till syvende och sist ett sätt att säga vad som ingår i vårt kulturella minne, vad vi vill spara inför framtiden.
Det säger Monica Sand, konstnär och forskare, om varför det är så pass få historiska kvinnor som står staty runt om i landet.
Monica Sand är konstnär och forskare knuten till Göteborgs universitet och jobbar bland annat med frågeställningar kring urban offentlighet och konst i stadsplaneringen.
Att låta kvinnor och andra grupper synas i form av konst är enligt henne ett sätt att säga att de har betydelse för samhället, så visst har det betydelse att det kommer till nya verk. Men det finns också andra aspekter än porträttkonst och minnesmärken; hon exemplifierar med rivningen av Göteborgs första Högre allmänna läroverk för flickor –Flickläroverket från 1935, som sedan 1992 användes av dansstudenter – nästan uteslutande kvinnor – på Högskolan för scen och musik.
– Varför finns inte kvinnor i offentlig konst? För att kvinnors minnen överhuvudtaget inte får ta plats.
Att männen dominerat den offentliga konsten hänger samman med vilka som samhället har sett som hjältar. Kungaskulpturer ställdes förr förstås upp till höger och vänster, men det finns också till exempel gott om Hjalmar Branting-byster i Folkparker och Folkets Hus från tiden när folkhemmet skulle byggas.
Monica Sand hänvisar till Jessica Sjöholm Skrubbes avhandling ”Skulptur i folkhemmet”, där hon kartlagt skulpturer från norr till söder, mestadels gjorda av män. Där framgår att konsten ansågs vara viktig när det nya moderna samhället byggdes.
– Konst var ett demokratiskt och politiskt verktyg, närvaron av konst skulle skapa demokratiska människor.
Om man ska göra ett monument över en känd person, måste det vara ett porträtt?
Monica Sand
Männen i konsten var ofta namngivna och påklädda medan kvinnorna var nakna och symboliserade högre värden. Jämställdheten har tagit långa kliv framåt sedan dess. Men i dag sätts det inte längre upp porträttbyster- och skulpturer i samma utsträckning.
– Det finns inte samma känsla i samhället av att konst är viktigt för samhällsutvecklingen.
Hon skrattar åt frågan om det inte borde smällas upp tusen byster på kvinnor, bara för att väga upp alla gubbarna från förr. Det korta svaret är ändå nej – hon tycker inte att porträttkonst är det enda sättet att låta andra grupper än vita män ta plats.
– Det är väldigt viktigt att man i ett samhälle har konst och offentliga rum som representerar olika identiteter och tillhörigheter, och det är förstås viktigt att det finns kvinnor, och män, och till exempel samisk konst. Sedan är frågan – är det viktigt att göra föreställande monument?
Se på Wallenbergmonumentet av Kirsten Ortwed vid Nybroplan i Stockholm, som när det var nytt kritiserades för att bestå av fula klumpar och liknades vid gravmonument – vilket på sätt och vis är vad det skulle vara. Eller Hertha Hillfons Astrid Lindgren-skulptur där det går att slå sig ner på bänken bredvid skulpturen, som om hon läste en saga för besökaren.
– Om man ska göra ett monument över en känd person, måste det vara ett porträtt? Det blir ofta kamp om porträtt, om hur personen får framställas. Om man vill peka på det människan gjorde eller stod för kanske det är bättre och mer intressant att göra något som kan väcka uppmärksamhet i det offentliga, väcka tankar om vad det är.
Det är inte heller bara vilka som får synas genom att bli avporträtterade som är viktigt, menar Monica Sand. Vilka minnen i form av miljöer och byggnader bevaras? Vilka är konstnärerna som får vara med och utforma de offentliga rummen?
– Jag arbetar vid konstnärliga fakulteten i Göteborg och de flesta studenter kommer ju från vit medelklass.
Rättviseaspekten handlar enligt henne inte endast om vilka som blir konst utan vilka som får möjlighet att göra konst.
Monica Sand efterlyser också att fler olika konstnärliga perspektiv och minnen får ta plats i det offentliga.
– Medvetenheten om att konst skapar identitet och tillhörighet behöver öka.
Som ett gott exempel på sentida porträttkonst nämner hon Astrid Göranssons ”Kom som du är”, där två kvinnor bär en bricka med byster av de fem första kvinnorna i riksdagen.
– Här fick vi fem kvinnor på ett bräde!
Läs mer:
AiPs lista över offentliga konstverk som föreställer eller hedrar verkliga kvinnor.
