”Kulturpolitiken får inte abdikera”
Nina Andersson, fd statssekreterare kulturdepartementet:
1. Vad innebär principen om ”armlängds avstånd” mellan politik och kultur för dig?
Konst ger möjligheter att uttrycka sig, att tänka nya tankar och bli estetiskt hänförd. Den öppnar våra sinnen och kan vara omtumlande, lugnande, tröstande och upprörande. Om politiker går in och bestämmer vad som ska skapas och visas går uttryck och upplevelser förlorade. Den konstnärliga friheten är grunden till varför konst alls är viktigt. Vi värnar den genom att låta konstnärer, proffs och amatörer, skapa konst och repertoarer och politiker skapa förutsättningar för ett aktivt och vitalt kulturliv.
Jag är glad för att vi i dag har ett aktivt samtal om principen och vad den innebär i praktiken. Det gör oss, på det hela taget, smartare. Det är komplexa frågor där det inte alltid går att dra skarpa streck och kulturpolitiken får heller inte abdikera med en tom hänvisning till armlängds avstånd.
2. Vilket ansvar har politiken för att stärka alla barns tillgång till och möjlighet att prova på/lära sig att själva utöva kultur?
Att utjämna orättvisor och bidra till jämlikare villkor är själva idéen med politik. För mig som socialdemokrat är det självklart att barns möjligheter inte ska bestämmas av tjockleken på föräldrarnas plånbok eller deras utbildningsbakgrund. Konkret innebär det bland annat att säkerställa bra estetisk verksamhet i skolan, en stark kulturskola med låga avgifter, bemannade skolbibliotek och att tillgängliggöra mötesplatser och lokaler för ungas kulturskapande.
3. Finns det någon tydlig klassdimension på tillgång till kultur, vilka som speglas i kulturen eller i förutsättningar att utöva den?
Det finns ett starkt samband mellan klassbakgrund och utbildningsnivå, och hur mycket kultur du tar del av och skapar. Detta är väl belagt, läs gärna Myndigheten för kulturanalys årliga rapporter om kulturvanor. Både politiker och kulturinstitutionerna har ett ansvar att motverka dessa mönster och sänka trösklarna. Konstnärliga utbildningar hamnar också i botten när det gäller mångfald och social snedrekrytering. Det får allvarliga konsekvenser för individer men även för att strukturer fortplantar sig genom systemet. Det finns många skäl till att det är så men ett uppenbart är konstnärers osäkra villkor på arbetsmarknaden. Jag ser fram emot den statliga utredningen om sjukpenninggrundande inkomst – ett steg i rätt riktning om det genomförs.
Lars Anders Johansson, författare, journalist och musiker:
1. Vad innebär principen om ”armlängds avstånd” mellan politik och kultur för dig?
Armlängds avstånd i den svenska formen av kulturpolitik är inte bara en självmotsägelse utan också ett demokratiskt problem: all form av offentlig verksamhet måste rymma möjligheten till ansvarsutkrävande. De folkvalda politikerna är, eller ska åtminstone vara, medborgarnas representanter. Det går då inte att politiskt tillsatta myndighetschefer som tillsatts för att genomdriva det tidigare styrets linje hänvisar till principen om armlängds avstånd när en ny majoritet har fått väljarnas mandat att genomföra en förändring.
För den som på allvar värnar om konstens frihet och oberoende finns många exempel, både internationella och historiska, på kulturpolitik som syftar till att gynna konst och kultur, utan att styra dess innehåll. Ett sådant är det irländska undantaget vad gäller inkomstskatt för kulturarbetare. Det bästa skyddet mot politisk styrning av kulturen är en mångfald av finansieringsformer och finansieringskällor. Först när kulturskaparna inte är beroende av ett eller ett fåtal maktcentra kan man tala om frihet och oberoende.
2. Vilket ansvar har politiken för att stärka alla barns tillgång till och möjlighet att prova på/lära sig att själva utöva kultur?
Politiken kan och ska inte styra medborgarnas deltagande i kulturlivet, vare sig som utövare eller som publik. Däremot kan det offentliga bidra till att jämna ut förutsättningarna för alla att göra informerade val, genom att tillhandahålla gemensamma referensramar. Det är omöjligt att avgöra om man gillar eller ogillar någonting om man inte ens känner till det. Det är därför synd att debatten om en kulturkanon hittills hamnat så fel i Sverige. Politikens viktigaste uppgift på kulturområdet är att tillse att det uppväxande släktet får en stor och bred referensram på det kulturella området. Den viktigaste kulturpolitiken är därför egentligen skol- och utbildningspolitiken.
3. Finns det någon tydlig klassdimension på tillgång till kultur, vilka som speglas i kulturen eller i förutsättningar att utöva den?
Det finns absolut en tydlig klassdimension, men den handlar inte så mycket om tillgången till kultur som om de kulturella referensramarna. Det är lättare för den som växer upp i ekonomisk fattigdom att ta igen detta senare i livet, än för den som växer upp utan kulturella referensramar att bilda sig som vuxen.
