Kulturministerns ointresse – för kultur

Att kulturministern inte känner till stjärnregissörerna Ruben Östlund (dubbel guldpalmsvinnare), Tomas Alfredson (hyperaktuell med nyversionen av Bergmans ”Trolösa”) och ikonen Bo Widerberg (”Mannen på taket” och ”Kvarteret Korpen”) har rönt viss uppmärksamhet.

Detta samtidigt som två av kulturministerns största prestigeprojekt är att ta fram en svensk kulturkanon och en ny svensk filmpolitik.

Parisa Liljestrand (M) kom på 20:e plats av 24 när TV4/Novus i höstas undersökte förtroendet för ministrarna. Endast fem procent hade förtroende för kulturministern. Det har delvis att göra med att hon är okänd. 

Lite mer känd blev Liljestrand när hon i januari invigde Göteborgs filmfestival och buades ut av publiken. Detta sedan hon kritiserat Guldbaggegalan där hennes kulturbudget jämfördes med en slasherfilm.

– Manuset ser ungefär likadant ut varje år. Det är röd matta, galaklänningar och skämt om kulturbudgetar. Och så tar man tydligt avstånd från kommersiell film.

– Jag vet att många kulturministrar före mig har velat framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och främsta företrädare i regeringen. Man kanske får jättemycket uppskattning för det, inte minst på galor och festivaler som den här. Vad vet jag? Men jag vet i alla fall att det inte är politikens uppgift. Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar, sa Liljestrand.

Kulturministern gör alltså en poäng av att inte företräda kultursektorn och att sänka kulturens andel av statsbudgeten. Den förra kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S) såg sig en företrädare för både kulturarbetarna och för medborgarna.

– Vi måste göra det bästa för kulturen. Samtidigt måste vi göra något som är bra för medborgarna, för det hör ju ihop. Det är lite grann som med kultur och demokrati. Demokrati – där är ju kulturen en förutsättning och vice versa.

Man behöver inte vara cineast för att bli kulturminister. Men när kulturministern ska närvara vid Sveriges enda filmhistoriska festival i Värnamo, och ska delta i ”ett scensamtal om filmarvet” är det lite pikant att både Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” och Ruben Östlunds ”The Square” är med i programmet.  

”Se filmen som lade grunden till hela festivalen!”, står det om ”The Square”.

Författaren Måns Wadensjö, försvarar Liljestrand i SvD: ”Att vara chef är nämligen inte samma sak som att vara verksam specialist i en organisation.”

SvD:s biträdande kulturchef Essy Klingberg menar att det dock finns gränser för kunskapsluckorna.

”Några minimikrav bör man kunna ställa på en minister. Det ingår i jobbet att kunna ge en lägesbeskrivning av området man styr över, för att kunna motivera de reformer man vill genomföra. Hur ska man göra det om man inte tar del av samtidskultur?” 

AiP har jämfört Parisa Liljestrands (M) sociala medier det senaste året med Jeanette Gustafsdotters (S) år som kulturminister 2021–2022. Liljestrand (M) och Gustafsdotter (S) företräder olika partier, men den största skillnaden är ändå att Gustafsdotter, till skillnad från Liljestrand, tycks njuta av kultur.

”Jag ser fram emot att njuta av livemusik, teaterföreställningar, biobesök och andra kulturevenemang tillsammans med mina nära och kära… en av de starkaste filmerna jag har sett… en otroligt stark berättelse som berör mig djupt… Kom igen – bjud en kompis på bio… Ni måste läsa boken. Ni bara måste”, skriver Gustafsdotter (S) i olika inlägg.

Liljestrand (M) delar få personliga kulturupplevelser utan redovisar mer sakligt besök, invigningar och prisutdelningar. Njuter gör kulturministern på crossfit-gymet, inte i teatersalongen.

Två ämnen får Parisa Liljestrand att visa engagemang: kampen mot antisemitismen och frihetskampen i Iran.  Den enda filmen som kulturministern personligen hyllar är följaktligen svensk-iranska Maryam Moghaddams ”En liten bit av kakan”.

”En film som talar till vår empati, vår humor, vår mänsklighet – den sortens verk är farliga för makthavare som inte tål att bli ifrågasatta. Tänk ändå, att en film kan ha en sådan sprängkraft! Det finns något hoppfullt i det, trots allt. Det visar också varför vi alltid måste stå upp för konstnärlig frihet, både här hemma och ute i världen”, skriver Liljestrand.

Så engagerat kan alltså kulturministern, som inte känner till svenska guldpalmsvinnare, skriva om en film – dessutom en ickekommersiell sådan med stöd av Svenska Filminstitutet – om ämnet faller henne i smaken.

På Göteborgs filmfestival några månader senare kritiserar hon tvärtom svensk film för att inte vara ”tillräckligt kommersiell”.

– Svensk film tvingas kämpa hårt därför att alltför få är intresserade av att se och betala för den!

När Jeanette Gustafsdotter (S) inviger Göteborg filmfestival 2022 förklarar hon att Sverige ska vara stolta över sina regissörer.

”Det är fredag och det är dags för den 45:e upplagan av Göteborg Film Festival! Har givetvis köpt ett digitalt pass så att jag kan följa filmfestivalen – hoppas du också har gjort det? … Vi ska vara så stolta över svensk film. Filmskapare som bland annat Ruben Östlund, Lisa Langseth, Rojda Sekersöz, Amanda Kernell, Ninja Thyberg och Nathalie Álvarez Mesén bidrar till att sätta Sverige på kartan, skriver Gustafsdotter (S).

Liljestrands (M) känga mot röda mattan och galaklänningar visar sig vara begränsad till just Guldbaggegalan. Haute Couture har Parisa Liljestrand (M) inga problem med i övriga sammanhang. 

Kulturministern visar tvärtom påfallande ofta och gärna upp sina vackra klänningar. Hon hyllar ”kreationer” hon burit på ELLE-galan och Nobelbanketten, filmar hur hon klär på sig en folkdräkt och exponerar sin vackra dress vid återinvigningen av Notre Dame i Paris.

Liljestrand rör sig inte sällan i kungliga miljöer och/eller sällskap: Prins Eugens Waldemarsudde, Confidensen, utdelning av kungliga riddarordnar på Kungliga slottet, Kronprinsessans invigning av Naturhistoriska riksmuseet, Kungliga Husgerådskammaren, Drottningholms slottsteater, Prinsessan Estelles Skulpturpark och Uppsala universitetsmuseum Gustavianum.

Jeanette Gustafsdotter (S) åker på mc- och musikfestivalen Hojrock i Västervik och dansar till Streaplers på Hallunda Folkets hus. Hon går på Bio Hypnos i Grängesberg, dans, musikal, hiphop och uppmärksammar att Tarik Saleh och en viss Ruben Östlund vinner filmpriser i Cannes. 

När Liljestrand (M) tar en selfie i Paris är det de privata donationerna som inspirerar, inte Frankrikes omfattande kulturbudget och rågången mot kommersiella intressen. För om Liljestrand har en kulturpolitisk hjärtefråga så är det inte upplevelsen, utan pengarna – mindre statlig och ökad privat finansiering. 

När Liljestrand besöker stockholmsförorten Bredäng och hyllar Värmeverket är det tillsammans med H&M:s styrelseordförande Karl-Johan Persson, tillika representant för Erling-Perssons Stiftelse.

Den förra borgerliga regeringen tog bort formuleringen i Sveriges kulturpolitiska mål om att en av kulturens uppgifter är att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och Liljestrand (M) har ingen tanke på att återinföra den.

”En av de tröttaste ”sanningar” jag stöter på i mitt uppdrag är den om svenska företagares bristande intresse för konst och kultur. Som kulturminister ser jag något annat: jag ser, och sätter stort värde på, hur svenskt näringsliv och svenska filantroper ställer upp för kulturlivet”, skriver Liljestrand (M).

Liljestrands (M) prestigeprojekt är renoveringen av Kungliga Operan, med 300 miljoner i privata donationer. Detta samtidigt som hon lägger fram den tunnaste kulturbudgeten på 20 år. Neddragningar inom folkbildningen leder till att replokaler stängs runt om i Sverige.

När Gustafsdotter (S) hänvisar till Operan handlar det om föreställningarna hon ser, ”Löftet” och ”La boîte à joujoux/Carmen”.

Tre gånger det senaste året ser kulturminister Parisa Liljestrand dock faktiskt ut att riktigt njuta av kultur. Den ena är Allsång på Skansen.

”Tack för en upplyftande kväll och för de energirika framträdandena. För övrigt måste jag säga att Pernilla Wahlgren gjorde en utomordentlig insats i rollen som allsångsledare!”

Den andra är Eurovision. Hon berättar om intresset för Mello i SVT.

Den tredje är på återföreningskonsert med Kent 27 mars.

Några få dagar efter Kentkonserten får Liljestrand (M) en fråga i riksdagen om nedskärningarna av stödet till studieförbunden som slår mot replokaler. Där citeras Martin E-type Erikson i DN:

– Ett av Sveriges mest framgångsrika band, Kent, fyller just nu en arena många kvällar i rad. Frågan är om de ens hade blivit till om det inte var för replokalerna? Det här är på riktigt, säger E-type.

Han är en av de många artister som stöder Folkbildningsrådets upprop mot nedskärningarna. Uppropet stöds även av bland andra Miss Li, som uppträdde på Allsång på Skansen i somras och tidigare Mellovinnarna Jill Johnson och Tomas Ledin.