Annons:

Kritiken mot marknadsmodellerna ett tecken på borgerlig kris

I svallvågorna efter Transportstyrelsen börjar det dyka upp allt fler kritiska betraktelser över det feltänkta i att införa styrmodeller från det privata näringslivet inom den offentliga sektorn.

Intressant nog är både statsvetare (som vet någonting om statlig förvaltning) och företagsekonomer (som vet något om privata företag) negativa. Med samma argument: offentlig verksamhet, både myndighetsutövning och välfärdstjänster, är något annat än privat näringsverksamhet.

I en debattartikel i DN 21/8 skriver två professorer i just företagsekonomi, Mikael Holmqvist och Hans Hasselbladh att ”den offentliga sektorn är långt mycket mer komplex än företag, inklusive de globala storföretagen” och ”verksamheternas mål är ofta mer mångfacetterade och svårmätbara”.

Så att företag kan arbeta på ett enklare sätt innebär inte att dessa enkla modeller kan överföras till den offentliga sektorn för att göra den ”effektivare”. Snarare blir resultatet att de offentliga verksamheterna blir mindre effektiva i förhållande till flera av sina mål. Artikelförfattarna konkluderar att erfarenheter från näringslivet inte automatiskt bör ses som en merit när man rekryterar chefer i stat och kommun, och offentliga institutioner bör undvika privata konsultföretag.

Avslutningen är en magnifik råsop: Återupprätta det gamla ämbetsmannaidealet ”genom relevant utbildning, som ett yttersta skydd mot näringslivets ofta enkelspåriga lösningar av komplexa problem”!

Liknande kritik har sedan länge kommit från yrkesgrupper inom välfärdssektorn, som lärare, vårdpersonal, poliser och socialarbetare. Och Fackförbundet ST, som organiserar tjänstemän i statsförvaltningen, efterlyser rent av särskild personalutbildning i vad det innebär att vara just statstjänsteman – alltså samma tanke som hos de två professorerna i företagsekonomi.

Den här kritiken, som nu verkar få ett rejält genombrott, är en 180-graders svängning i en debatt, som i decennier dominerats av föreställningar om det privata näringslivets överlägsna effektivitet. En liknande svängning syns också bland många ekonomer, som kritiskt påpekar att vinst som styrmedel inte fungerar väl i verksamheter med andra mål än ekonomisk avkastning åt ägarna.

Sådana svängningar är i och för sig inte helt ovanliga. Man letar efter en lösning på ett problem – på 1990-talet gällde det ett antal oförnekliga stelbentheter och ineffektiviteter i den offentliga sektorn – och söker den ofta i motsatt riktning mot de existerande regelverken. Utan att på allvar pröva frågan vilka nackdelar som kan finnas med de tilltänkta nya modellerna.

1990-talets glada tilltro till marknadsmodeller baserades i mycket på teorier. Och, förstås, på ideologin hos konservativa regeringar och på stark lobbying från privata företag som ville in i den lukrativa välfärdssektorn.

I dag, när debatten svänger, handlar det inte om teorier utan om konkreta erfarenheter – av att det blir problem, nämligen. Offentliga verksamheter, såväl myndighetsutövning som välfärdstjänster, är något annat än företag.

Och kräver andra styrmekanismer.

Det finns helt enkelt starkt empiriskt stöd för en förändring av marknadsmodellerna i den offentliga sektorn – ett förändringstänkande på bred front, som handlar både om upphandlingsreglerna, vinstuttaget och de administrativa styrinstrumenten. Det går inte att, som näringsliv och borgerlighet försöker göra, avvisa kraven som enbart ”politiska” eller ”ideologiska”. Problemen med dagens modeller har hunnit bli alldeles för uppenbara.

Möjligen är det också en av förklaringarna till den kris borgerligheten just nu befinner sig i. För det är ju därifrån som kraven på just marknadsmodeller och privatiseringar har drivits, med den offensiva energi som uppstår ur den självsäkra förvissningen att man har rätt.

Nu visar det sig att man inte hade rätt – och det på ett sätt som i grunden måste skaka om en del av den egna världsbilden.

För borgerligheten handlade ju inte marknadsmodellerna om praktiska lösningar. De handlade om just ideologi.

Annons: