Knepen är många för att exploatera arbetskraften

Det blev ingen strejk vid de skånska Pågatågen. Ägarbolaget Arriva gav upp försöken att få bort huvudskyddsombudet, som företaget ansåg vara litet för jobbig. Och som ingått i den fackliga delegationen vid höstens förhandlingar om nytt kollektivavtal, som Arriva uppenbart var missnöjt med.

Angreppet på huvudskyddsombudet kom bara några veckor efter att Seko och arbetsgivarorganisationen Almega efter hårda förhandlingar enats om ett avtal för den upphandlade spårbundna kollektivtrafiken. Ett avtal som för Pågatågens vidkommande innebar att Arrivas idé att sänka lönerna för nyanställda genom att ändra deras yrkesbeteckning (men inte deras arbetsuppgifter), den idén stoppades.

Det här är inte första exemplet på strider Seko tagit för att stoppa försämringar av anställningsvillkoren när en ny upphandling gjorts, och där det vinnande anbudet visat sig bygga på försämrade villkor för de anställda. Det är vad det beträffar inte bara Seko som ställts inför de problemen.

För visserligen påstods det ju när privatiseringsvågen vällde fram, att de privata företagen var så mycket effektivare och förstod att jobba så mycket smartare än offentliga organ, att kostnaderna skulle pressas utan att det skulle betyda några kvalitetsförsämringar.

Men i verkligheten har ju dessa ”smartare” metoder alltid visat sig handla om en enda sak: sämre villkor för de anställda. Lägre bemanning betyder hårdare press på dem som blir kvar, och diverse nya metoder att sänka löner – som hyvling, byte av tjänstebeteckning, byte av avtalsområde etcetera – har använts för att få ner lönerna på den nivå som går ihop med det underfinansierade anbud företagit vunnit med.

Mönstret går igen även när det inte handlar om upphandlingar. De många osäkra anställningarna inom äldreomsorgen, vars skadliga effekter fått en blixtbelysning av coronaepidemin, hänger ihop med samma sak – man pressar personalkostnader genom fler tillfälliga anställningar, och fler deltidsanställningar. Problemet finns förvisso också inom den kommunala omsorgen, men heltiderna är faktiskt färre i den privata, och timanställningarna fler – och av dem som jobbar deltid är det en högre andel som gör det ofrivilligt än i den kommunala äldreomsorgen.

För på något sätt måste ju vinstmarginalen i de privata företagen skapas – och det är genomgående genom att minska på personalkostnaderna.

Inom det som ibland hävdas vara den ”moderna” nya arbetsmarknaden, alltså den som omväxlande kallas gigekonomi och delningsekonomi, är affärsidén också densamma, alltså sänkta kostnader och bättre vinstmöjligheter genom dåliga anställnings- och lönevillkor för dem som gör jobbet. Här går man ofta ännu ett steg, genom att lägga över också andra arbetsgivarkostnader – som sjukförsäkringsavgift och pensionsavgift – på de arbetande. Eftersom de formellt inte är riktiga anställda…

Knepen är många. Men grundattityden är urgammal. I arbetarrörelsens barndom kallade vi det exploatering. Vartefter arbetarrörelsen växte sig stark, fackligt och politiskt, kunde den minskas, genom lagar och genom avtal. Nu har kampen hårdnat på nytt.

Och det är litet märkligt att parallellt med riskerna med att hårdexploatering av naturtillgångar framstår som allt mer uppenbara och allt mer samhällsfarliga så ökar exploateringen av en annan tillgång, den mänskliga arbetskraften. Jag tvivlar mycket starkt på att någon kommun eller någon myndighet skulle godkänna ett anbud i en upphandling, där kostnaderna sänktes genom sämre uppfyllande av miljöskyddsbestämmelserna.

Men när det handlar om arbetskraft går det alltså utmärkt väl för sig att acceptera att kostnader sänks genom sämre arbetsvillkor.

Naturtillgångar som vatten och luft – och klimat! – kan i dag inte längre betraktas som slit-och-slängvaror. Exploatering har ett pris. Det förstör värden, och det kortsiktigt lönsamma för exploatören har en långsiktig kostnad för hela samhället.

Detsamma gäller om mänsklig arbetskraft.

Naturligtvis har vi i detta den gamla motsättningen mellan kapitalets och arbetets intressen. Delvis har den dolts genom att litet förrädiskt svepas in i talet om större effektivitet och smartare sätt att jobba, och kanske har det stått i vägen för insikten om vad det är som faktiskt håller på att hända.

Nämligen att vi bygger viktiga och välbehövliga samhällstjänster på förekomsten av en tjänande klass arbetare med sämre och otryggare livsvillkor än den medel- och överklass (för att nu tala klarspråk) som använder sig av dessa tjänster.

Man kan ha kritiska synpunkter på arbetsgivare som behandlar anställda som maskindelar, man kan kräva lagstiftning som stoppar hyvling och ställer krav på gigföretag. Men det handlar också om vilka krav vi ställer på oss själva, på oss som efterfrågar de här tjänsterna.

Nämligen att vi också är beredda att betala för dem i den omfattning som gör att de som utför dem får samma typ av rimliga löne- och anställningsvillkor som vi själva vill ha!

Därutöver gäller det gamla stridsropet från August Palms dagar: Organisera!