Annons:
Annons:

Kata Nilsson: S kan inte ta kvinnornas röster för givna

Nu ska männen tillbaka. När SCB genomför undersökning av partisympatier visar den att det framför allt är två partier som har glapp mellan män och kvinnor. Dessa partier är Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Hos kvinnorna är S populära, bland männen blir vi marginellt omsprungna av Sverigedemokraterna.

Det finns förstås otaliga analyser att dra av undersökningar som dessa. Jag tycker mig märka i vilken riktning vi ska ta den här valrörelsen. Männen som röstar SD ska tillbaka till oss. 

Ja, det vore ju bra. Men jag är rädd för hur långt vi tänker böja oss i både politik, retorik och kommunikation. 

Brott och migration buntas ihop till samma sak vid varje debatt nu för tiden, och vi låter det vara så.

De tystnar i samtal med karlar som vill prata invandring vid varje givet tillfälle. Ibland för att de inte ids diskutera, ibland för att de blir överröstade.

Mina vänner hemma i Piteå, kvinnor på runt trettio år, de är våra väljare. Ida som är tandsköterska, Emma som arbetar inom handeln, och Erika som jobbar åt ett av de större lokala byggföretagen. Ingen är vidare politiskt insatt, men samtliga är trötta på hur debatten ständigt anpassas efter just den specifika grupp som är männen som röstar på eller lutar åt Sverigedemokraterna. 

De tystnar i samtal med karlar som vill prata invandring vid varje givet tillfälle. Ibland för att de inte ids diskutera, ibland för att de blir överröstade.

Vi kan inte ta väljare som mina vänner för givet. Jag hör nu hur flera av dem lutar åt något av våra mindre samarbetspartier, beroende på hjärtefråga. Men egentligen är de socialdemokrater. Det socialdemokratiska partiet har bara inte talat till dem på väldigt länge.

Kvinnlig rösträtt fyller hundra år, det har vi påtalat mer än en gång de senaste veckorna. Och jag tröttnar faktiskt på snack om glastak som krossats och symboliken i att vi valt en kvinnlig statsminister på jubileumsåret. 

Hundra år tog det oss, och med oss menar jag Socialdemokraterna specifikt, inte Sverige. 

S har trots allt styrt det här landet större delen av dessa hundra år. Och ändå är det männens röster vi ska kämpa för om nio månader.

Männen är välkomna tillbaka, men ska inte behöva curlas för att komma.

Kan vi ens säga att alla har lika mycket av en röst i det här landet när de manliga väljarnas röster är de som skattas högre och ska strykas medhårs för sympatier? För det är vad vi gör när vi konsekvent låter dagordningen sättas av auktoritära högerkrafter som bara tillför splittring och fördummar debatten.

Kvinnor generellt, oavsett klasstillhörighet, vill se en socialdemokratisk statsminister. Männen är välkomna tillbaka, men ska inte behöva curlas för att komma. 

Vad säger det om oss som feminister? Det är inte alltid den som skriker högst som har mest att säga. 

Men en person en röst gäller i valet. Hur högljudda eller tysta de rösterna än är.

Kata Nilsson