Karin Sundin: Vi borde prata mer om de där 13 åren
Det finns väl få saker som är så roligt för den som är politiskt engagerad som att gå in i den korseld av politiska frågor som en valrörelse är. Min öppna fråga om ”vad är viktigt för dig?” har i dag lett mig in i diskussioner om allt från busshållplatsen i området till hur pensionen ska räcka, knarkhandeln och hur vi ska lösa den globala klimatkrisen.
Mitt i valrörelsens hetta skriver min lokaltidning om skillnaderna i medellivslängd mellan olika bostadsområden i Örebro. Medellivslängden i socialt utsatta områden, där det bor fler fattiga människor, är kortare än i de områden där medel- och överklassen bor. Så ser det ut i alla städer jag har bott, så ser det ut i Sverige och i världen.
Örebro är en segregerad stad och skillnaderna är stora. Den som bor i Vivalla eller Västhaga blir i genomsnitt 77,5 år gammal medan den som bor i Lillån i genomsnitt lever till 90,3. Nerikes Allehandas artiklar visar att klassklyftorna i Örebro mäts i nästan 13 år av liv.
Själv bor jag i Sörbyängen, i utkanten av centrala Örebro. På det som en gång var åkermark och ängar började man på 1980-talet bygga lägenheter och radhus. Här äger de flesta sin bostad själv, det finns numer också några villor och varje morgon blir det tommare på gator och parkeringar när bilarna rullat iväg med dem som ska till jobbet. Arbetslösheten är låg, utbildningsnivån är hög och eleverna klarar generellt sett skolans kunskapskrav.
Det där avspeglar sig också i en medellivslängd över genomsnittet. Män i Sörbyängen har en medellivslängd på 84,8 år, jämfört med 81,2 i riket som helhet. För kvinnorna är det 88,9 år, jämfört med 84,8 för riket som helhet. Sammanräknat 86,2 år.
***
Medellivslängden har ökat kraftigt under min egen levnadstid. Till stor del är det tack vare minskad spädbarnsdödlighet, men också för att vi i dag har bättre förutsättningar att leva långa, friska liv och tillgång till god sjukvård när vi blir sjuka.
Det mesta talar därför för att jag kommer leva ett längre och friskare liv än de bondkvinnor och pigor som en gång levde här. Det kan jag och vi alla tacka välfärdsstaten för.
Det mesta talar också för att jag kommer leva längre än kvinnorna i området som ligger bara några hundra meter bort. Det är däremot välfärdsstatens största misslyckande.
***
I Tybble bor de flesta i en hyresrätt i ett trevåningshus med utsikt över en grön gård. Området byggdes av allmännyttan i slutet av 1950-talet. De som flyttade in när området var nytt skulle känna igen sig i dag, även om det finns några fler högre hus och det är färre barnfamiljer och fler studenter i området i dag. Tybble räknas inte till Örebros mest utsatta områden. Ändå skiljer det mer än fyra år i medellivslängd mellan Tybble och Sörbyängen. I Tybble är den 80,5 för män och 85,5 för kvinnor, sammantaget 82,1.
Det handlar inte om områdena i sig. Det handlar om hur klassamhället ser ut i dag, om de människor som bor i områdena och deras levnadsvillkor.
I valrörelsen pratar vi socialdemokrater hela tiden om dagens klassklyftor. Att vända på varje sten för att bryta segregationen handlar om att skapa trygga och bra levnadsvillkor för alla i vårt samhälle. När vi säger att alla barn ska klara skolan menar vi också barnen med de sämsta förutsättningarna. När vi pratar om höjd pension för de sämst ställda pensionärerna handlar det om rättvisa villkor för den som jobbat många år i lågavlönade yrken eller som har varit sjuk eller arbetslös.
Men vi pratar sällan om klassamhället i termer av hälsa och förväntad livslängd. Ändå finns det knappast något bättre mått på vårt lands utveckling och välstånd än just det.
Vi borde prata mer om de där 13 åren i Örebro. Och vi borde prata mer om hur vi lever längre liv i hela vårt land.
Karin Sundin är regionråd i Region Örebro län
