Johan Sjölander: Vi behöver något annat än rädsla

Det var en vidrig sommar. Kravaller runt om i Sverige, där polisen tvingades på reträtt. En mamma och hennes femåriga barn hamnade emellan och sköts när gängkriminella gjorde upp med varandra i Eskilstuna. I Malmö blev en femtonårig pojke mördare.

Det här valet handlade om rädsla. Och om vrede. Jag har också känt av den. Som pappa, som människa. På tunnelbanestationen där jag går på tåget varje dag finns det kulhål efter en skjutning tidigare i år. Alla i området pratar om gängen som hänger i centrum. Om drogerna. När polishelikoptrarna flyger över oss vet vi vad det betyder.

Det är den ena rädslan. Men det finns också en annan, lika påtaglig. En bekant av judiskt påbrå uttryckte det tydligt. Han trodde inte vi fullt ut kunde förstå. Vi som inte har en historia av kränkningar, hån och hot på skolgårdar, på gator och internet, bakom oss. Vi som inte har det i huden, inristat i minnet. Det handlar om insikten av att vi har partier i Sverige som gör skillnad på folk och folk. Känslan många känner av att var femte svensk röstat på ett parti som vill kasta ut dig. Inte tycker att du passar här. Som hälsar välkommen till tåget till Kabul. Enkel biljett.

Frank Furedi har hävdat att dagens politiker förlitar sig på en ”rädslans politik”.

”The absence of political purpose and clarity about the future in contemporary politics gives rise to a politics of fear, within which politicians utilize fear to achieve their ends”, skriver han.

Och det stämmer. Rädsla fungerar. Framför allt i brist på annat. Det visade Trump för oss. Det visade oss det svenska valet. Rädslan för våldet, skjutningarna, vad Sverige har blivit. Rädslan för rasismen, oförsonligheten, brutaliteten i den sverigedemokratiska retoriken och politiken. Vi är alla rädda. Men för olika saker. Och det finns bokstavligt talat ingen mark att mötas på.

Jag tänker på den där debatten inom vänstern om hur man ska förhålla sig till kriminaliteten. Hur ena sidan har pekat på hur viktig frågan är och hävdat att även vänstern måste lyfta den eftersom den faktiskt är ett så enormt samhällsproblem. Andra sidan att ett fokus på brottslighet och skjutningar bara ökar rädslan och därmed gynnar högerns dagordning och att vi hur tuffa vi än blir aldrig kommer kunna vinna hårda tag-racet.

Båda har rätt. Rädsla är aldrig en bra grogrund för progressiv politik. Men rädslan är heller inget som går att tänka bort med positivt tänkande. Vi kommer inte ifrån den genom att tänka på annat.

För visst kan man närma sig detta genom att försöka tona ner. Avdramatisera. Våldet berör egentligen inte så många. Tittar vi på den större bilden går brottsligheten faktiskt ner. Kan det låta. Eller. Sverigedemokraterna är egentligen inte så farliga. De har kanske en och annan företrädare som ibland uttrycker sig lite tokigt. Men i grunden är de bara ett parti som alla andra.

Jag kan inte förmå mig att tro på den strategin. Varje gång jag läser om ett förnedringsrån i tidningarna ser jag mina egna barn framför mig. Känner hur jag krymper ihop av skräck. Hur mörkret väller upp inom mig. Och det rasistiska hatet som trollfabrikerna spyr ur sig är på riktigt. Skördar offer. I det lilla, vardagliga. Och på ett ännu djupare och allvarligare plan. Hatet mot de andra och våldet går hand i hand. Att huka för det är att legitimera det.

Dagens auktoritära konservatism spelar i andra tonarter, och förmenta liberaler skrålar med.

Så någonstans är det så här. Vi gör rätt i att vara rädda för det allt grövre våldet. Vi gör rätt i att vara rädda för hur samhället slits itu. Och vi gör rätt i att vara rädda för vad högerpopulism, rasism och hat-retorik kan leda till.

Men rädslan kan inte mötas med retorik. Den kräver handling. Förändring. Hopp om något bättre.

Den breda politiska vänstern idkar nu självkritik. Vad var det som gick fel. Om den slutar i ett vem som sa vad i valrörelsen har den misslyckats. Problemet är inte vad som kommunicerades. Problemet är hur verkligheten såg ut.

För Sverige mår dåligt. Herregud. Var femte svensk röstar på ett högerextremt parti med sina rötter i nazismen. Vi plågas av våra rädslor. Men kanske än mer av att vi inte kan förstå varandra. Att vi famlar, maktlösa, osäkra på vilken som är den möjliga vägen framåt. Om det ens finns någon. Och det är just där, i avsaknad av lösningar, vi blir förbannade. Rädda.

Den en gång anständiga högern verkar ha gett upp om detta. Den optimism som i grunden ändå präglade Reinfeldts projekt, hur feltänkt det än må ha varit i sina detaljer, känns som ett avlägset minne från en sedan länge svunnen tid. Det är därför liberalismen, denna i grunden framtidsvänliga ideologi, är så frånvarande. Dagens auktoritära konservatism spelar i andra tonarter, och förmenta liberaler skrålar med.

Det behövs något annat. Ett motstånd. En rörelse. Som erkänner sina egna rädslor, men även ser och förstår andras. Som vågar ödmjukt erkänna vad som gått snett. Segregationen, våldet, rasismen, hopplösheten. Och har modet att göra något åt det.

Rädslan ställer oss mot dom. Vad som behövs är ett gemensamt vi. En idé om hur vi ska kunna göra detta bättre, tillsammans. Så enkel och så svår är den historiska uppgift socialdemokratin alltjämt har framför sig.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.