Johan Sjölander: Vad krävs för att bygga ett land?

”Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn men vart var man när blod spilldes från ännu ett barn?”
– Alexander Zazdruzny, poet, Bredäng

I höstas förlorade jag en argumentation mot en man i Tensta, på Järvafältet i västra Stockholm. Han skulle inte rösta, då han inte uppfattade att det gjorde någon skillnad. Jag körde alla motargumenten. Inget av dem fungerade. Han slog till slut ut med armen i en menande gest. Vad har politiken gjort för det här området, frågade han retoriskt. Och jag insåg på tonen i hans röst att det var kört.

Något hände i valet. Runt om i Sverige förlorade socialdemokratin många av sina starkaste fästen. I områden som just Tensta ledde en perfekt storm av minskat valdeltagande, politisk frustration och nya partier till att S tappade stort. Detta är inte ett renodlat storstadsfenomen. Vi kan se det i liknande områden runt om i landet.

Det finns flera tänkbara förklaringar. Förmodligen ligger det något litet i de flesta av dem. Partiet Nyans, enstaka sakfrågor och uttalanden som det om Somalitown kan ha spelat roll.

Men det kan också vara så att det finns ett större drama här. En fråga om klass, skjutningar, ett land som slits itu. Om att vi har områden där mammagrupper tvingas lära ut hur man pratar med barn om skjutningar, där trångboddheten är tillbaka på 1800-talsnivåer och där barn växer upp utan tillgång till det svenska språk som är nödvändigt för att klara sig i landet.

Göran Persson brukade citera poeten Gunnar Ekelöf och säga att solidaritet handlar om att kunna se sig själv i andra. Det ligger mycket i det. Ekonomhistorikern Peter Lindert har i sin ”Välfärdsstatens expansion” försökt förklara hur 1900-talet kunde visa på sådan exempellös tillväxt vad det gäller offentlig omfördelning.

Hans grundförklaring knyter an till Ekelöfs bild. Det är när välfärden är till för mig eller någon som skulle kunna vara jag stödet blir som störst. När många kan enas skapas ett politiskt tryck. Detta skapar något av en jämlikhetsparadox. Ju jämlikare samhällen, desto lättare att mobilisera stöd för ytterligare jämlikhetspolitik. Och omvänt, när skillnaderna ökar minskar förmågan att se oss själva i varandra.

Den franska ekonomen Thomas Piketty brottas i sin senaste bok ”En kort historik om jämlikhet” med frågan om varför klyftorna efter att under stora delar av 1900-talet ha minskat i stora delar av världen nu genomgående ökar. Hans analys är att den ”bräckliga sociala allians” som bar omfördelningspolitiken nu har fallit. Det är en bild som är lätt att känna igen sig i från svensk horisont.

Socialdemokratin har ett behov av att återupprätta sig som arbetarparti. Ett parti för vanligt folk. Av människor som kan se sig själva i varandra.

Det här handlar mycket om att de rika dragit ifrån. Men vi kan inte heller blunda för den etniska eller kulturella dimensionen här.

Lindert tycker sig i sin undersökning se ett visst stöd för att mer befolkningsmässigt homogena samhällen har lättare för att etablera jämlikhetsskapande institutioner. Vi kan från den svenska debatten om barnbidraget i allmänhet och flerbarnstillägget i synnerhet exempelvis se hur den allt oftare klätts i etniska förtecken.

Att systemet framställs som till för ”någon annan” gentemot majoritetsbefolkningen gör det möjligt att ifrågasätta på ett helt nytt sätt. Segregationen skapar också politiska klyftor, på samma sätt som ekonomisk ojämlikhet i sig gör det. Mot detta kan man endast sätta det gemensamma, det som förenar. Socialdemokratin har ett behov av att återupprätta sig som arbetarparti. Ett parti för vanligt folk. Av människor som kan se sig själva i varandra.

Det projektet måste omfatta även den stora delen av befolkningen med rötter utomlands. Då krävs en aktiv politik som på riktigt tar tag i de verkliga samhällsproblem som gör att vi i alltför hög utsträckning lever i olika världar.

Trots att den där mannen i Tensta inte gick och röstade vann Socialdemokraterna makten i staden. Ett av de stora projekten den nya majoriteten presenterar kallas Fokus Järva. Det handlar om att gå bortom projektifieringen, åstadkomma någon form av resultat på riktigt. Skapa någon form av hopp och framtidstro.

Jag tänker på andra satsningar som närsjukhuset i Angered och Malmö kommuns arbete med Sluta skjut. Eller på hur Boel Godners socialdemokrati i Södertälje tagit kampen mot såväl segregation som kriminalitet på sådant oerhört allvar. Det är den typen av erfarenheter vi måste bygga på.

Jag vet inte exakt varför det gick som det gick i valet 2022. Jag sitter inte på alla svaren om vad som måste göras. Men så mycket inser jag att här ligger en av partiets verkliga ödesfrågor. Och någonstans handlar det i grunden om rättvisa. Att bygga ett land, bortom segregationens avgrundsdjup, där vi alla lever och respekterar varandra i ett samhälle vi kan kalla gemensamt. Där plikt och rätt går hand i hand oavsett varifrån du kommer.

Här finns stenar kvar att vända. Socialdemokratin har inte råd att låta bli.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.