Johan Sjölander: Sammanhållningen går hand i hand med rättvisan
Foto bakgrundsbild: Jonas Ekströmer/TT
Sverige är inte USA men Sverige 2023 är mer som USA än vi var 1950. Den svenska berättelsen i dag är också en historia om migration, flykt, att börja om på nytt i ett nytt land. Men det behöver inte innebära att vi tar över det stora landet i västers historia av djupa närmast permanenta rasmotsättningar och etniska enklaver. Vi måste kunna tänka oss ett land där vi kan leva tillsammans som svenskar, oavsett varifrån vi kommer eller vilka vi är.
Men hur ser vi på begreppet ”gemenskap” i någon sorts nationell kontext? Det här är inte någon solklar höger/vänster-fråga. Visst finns en konservativ kritik mot den liberala ytligheten som kommer av att bara se till det juridiska och ekomiska, att staten reduceras till en lagbok och offentliga myndigheter. Men det var också Margret Thatcher som en gång slog fast att det inte finns något sådant som ett samhälle. Och det brukar vara vänstern som rasar mot nyliberalismens vilja att reducera oss till nyttojagande atomer på jakt efter nästa incitament.
Filosofen Martha Nussbaum anknyter i sin ”Passions – Why love Matters for Justice” till en tanke som är viktig i sammanhanget. Hon argumenterar för att rättvisa institutioner, som till exempel en välfärdsstat, behöver någon typ av känslomässig klangbotten för att vara uthållig. Om vi inte älskar något större än oss själva och våra allra närmaste blir det svårt att motivera en omfattande omfördelning. Därför blir patriotismen, som är det begrepp Nussbaum använder och som landar lite konstigt på svenska, nödvändig för rättvisan. Men vad hon menar är att någon form av kärlek till landet blir nödvändig för att upprätthålla välfärdsstatens institutioner.
Nussbaum är inte konservativ. Men hon ser värdet av gemensamma ritualer, myter, någon sorts kitt som håller oss samman. Detta kitt kan vara intolerant, exkluderande, eller det kan vara öppet och tillåtande. Men den politiska frågan är inte om den ska finnas utan hur denna gemenskap ska vara konstruerad.
Jag är inte säker på att Nussbaum har rätt, alltid, överallt. Men jag tror det ligger något i hennes poäng och att den är relevant i ett land som vårt. Folkhemmet är till sin natur väldigt svenskt. Det finns någon typ av folklig patriotism i den Nussbaumska meningen som tar sin utgångspunkt i bygden, orten, landskapet, men också någonstans omfattar helheten, landet och även dess politiska system. Från höger gnälls ofta över socialdemokratins hegemoniska ställning och detta har att göra med att partiet under det korta 1900-talet kom att växa samman med landet. Sverige är, eller har åtminstone varit, just en socialdemokratisk välfärdsstat. Det är ingen slump att Magdalena Andersson uttrycker sin politiska vision som att Sverige ska bli mer som Sverige.
Att tro att etnifierade klassklyftor, kriminalitet och ekonomiskt utanförskap kan kompenseras av sjätte juni-firande och medborgarskapsceremonier är naturligtvis naivt. Men det finns ändå något där. Språket är en sådan sak som är relativt lätt att enas runt. Vi måste kunna prata med varandra. Men tar det verkligen slut där? Vi är ett land av människor med olika bakgrund, olika tro, olika utseende. Men det finns ändå något som enar. Något värt att älska.
Vad detta”något” är är inte givet. En av Nussbaums poänger är att den där kärleken till det egna landet kan se olika ut, att gemenskapens karaktär är föremål för en politisk dragkamp. Den högerextrema nationalmyten är ju i grunden falsk. Den bygger på att den svenska gemenskapen är stängd, förbehållen vissa, att det enda sättet för invandrare att förhålla sig är återvändo eller benhård assimilation. Men svaret på den skräckvisionen behöver inte vara att avfärda talet om gemenskap i sin helhet. Det kan också vara ett ge en annan och sannare bild.
En ny svensk gemenskap skulle kunna vara tillåtande. Öppen. Men den kan inte vara gränslös. Vi behöver våra symboler, ritualer, minnen men även förhållningssätt. Den behöver inte vara allomfattande, tvärtom behöver varje kultur sina internkritiker, men den måste vara brett omfamnad. Alla måste inte älska de gemensamma lägereldarna men de måste lysa tillräckligt starkt för att alla ska behöva förhålla sig till dem.
En sådan gemenskap förutsätter ekonomisk jämlikhet. Den förutsätter på ett djupare plan en verklig rättvisa. Det är en gemenskap som inte döljer arbetarklassens erfarenheter bakom historier om kungar och krig, utan tvärtom lyfter fram dem. Det här är ditt land, som Joe Hill uttryckte det i Mikael Wiehes översättning, och landet tillhör därför också dig och mig.
Den konservativa idéen är att faktiska motsättningar ska döljas under någon sorts nationalistisk våt filt. Det har aldrig varit socialdemokratins tanke. Tvärtom har själva grunden i föreställningen om folkhemmet varit att rättvisan och sammanhållningen måste gå hand i hand. Vi kan inte tala om gemenskap om vissa de facto ställs utanför.
En sådan vision behövs, fortfarande. Kanske är den viktigare än på länge. För ett Sverige vi kan älska, och som förtjänar det.
Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden
