Johan Sjölander: Mot nya rekordår 

När jag var liten visste jag vad Sverige var. Världens modernaste välfärdsstat. Nu är jag inte lika säker längre. Vad vi är och än mer vad vi blir känns svårfångat, nästan hotfullt. Samtidigt finns en framtid att längta efter där, framför oss, om vi bara vill. Och den skimrar i både röda och gröna färger. 

Klimathotet är på riktigt. Vi måste ställa om. Så gott som varje dag nås vi av nya larmrapporter som understryker allvaret i detta. Men den gröna omställningen är inte bara ett jobbigt måste. Den är också en enorm möjlighet. 

Det handlar inte minst om jobb och ekonomisk utveckling. Bara i den gröna nyindustrialisering som i dag gör att norra Sverige sprudlar av satsningar pratar vi om privata investeringar i storleksordningen 1000 miljarder och tiotusentals nya jobb under åren som kommer. Och snart bygger Volvo sin sista fossildrivna bil. Vi har mängder av spännande innovativa entreprenörer i framkant i det som kallas Green tech, eller grönt nyföretagande. 

Att detta sker just här är inte konstigt. Sverige har ett gott anseende, vi har energin, råvarorna, kunskapen och kompetensen. Vi har ingenjörerna och de kompetenta arbetarna. Många ser redan på oss som ett ”silicon valley of sustainability”. 

Den gröna omställningen skulle kunna vara motorn. Lägga grunden för nya svenska rekordår, som de vi hade på femtio- och sextiotalen. 

Utvecklingen pågår redan i dag och den drivs i hög utsträckning av näringslivet. ”Det svenska näringslivet står redo för den gröna omställningen, till skillnad från Sveriges politiker” som Stefan Nyström, klimatchef på Naturvårdsverket, konstaterat. 

Men näringslivet behöver fasta och stabila spelregler för att våga investera. Och Sverige håller på att slarva bort just det. 

För vi kan inte skilja på den gröna nyindustrialiseringen och omställningen i stort. Det räcker inte med att prata grön industri om inte grunden finns där, en tydlighet i att de hållbara produkterna kommer att behövas. 

Regeringens egna klimatexperter har helt dömt ut dagens SD-styrda klimatpolitik. Och även det Finanspolitiska rådet har stämt in i kritiken. De konstaterar att Sverige i dag skjuter problemen framför sig vilket på sikt tvingar fram än mer drastiska åtgärder – och varnar för sådant som drivmedelspriser på uppemot 35 kronor litern längre fram kommer behövas som en konsekvens av vad regeringen (inte) gör nu. 

Ekonomerna i rådet resonerar också om vikten av ett fördelningspolitiskt perspektiv. ”Att politiska styrmedel uppfattas som rättvisa är en av de viktigaste faktorerna för acceptans för politiken” skriver de och fortsätter torrt: ”Den strategi regeringen har presenterat uppfyller inte kraven på att vara sammanhållen och trovärdig”. 

Runt om i Europa ökar stödet för högerpopulistiska partier, där motstånd mot den gröna omställningen är en av drivkrafterna. Även etablerade högerpartier har börjat flirta med dessa stämningar. Det var en av de grundläggande frågorna i valrörelsen senast och den stora uppgiften för det nyvalda parlamentet. 

Johan Sjölander

Så regeringens politik drar inte bara undan mattan för de delar av näringslivet som vill ligga i framkant. Den hotar också det folkliga stödet för omställningen. Det krävs helt enkelt ett politiskt ledarskap för att klara av att få med sig hela landet framåt. Det saknas i Sverige. 

Men vår egen svaga regering är bara en del av problemet. Runt om i Europa ökar stödet för högerpopulistiska partier, där motstånd mot den gröna omställningen är en av drivkrafterna. Även etablerade högerpartier har börjat flirta med dessa stämningar. Det var en av de grundläggande frågorna i valrörelsen senast och den stora uppgiften för det nyvalda parlamentet. 

För Sverige är detta ett verkligt hot. Det handlar om klimatfrågan i sig, om vårt behov av att ställa om för att undvika katastrofala effekter som är på riktigt. Om att vi förlorar jobb och ekonomiska möjligheter om svensk grön framkantsteknologi får konkurreras ut av smutsig brun industri i utlandet. 

Men ett grönt Europa med Sverige i framkant innebär också ett oberoende gentemot auktoritära stater. Om vi vägrar fasa ut rysk gas eller sätta upp skyddstullar mot smutsig kinesisk industri slår vi inte bara undan benen på svenska gröna företag. Vi gör oss också beroende av länder vi verkligen inte vill vara beroende av. 

Sverige tronar på minnen från fornstora dar. Kanske inte så mycket den stormaktstid som det förmodligen syftas på i sången som det nittonhundratal där vi gick från ett fattigt och ojämlikt land till ett av världens mest rättvisa och dessutom rikaste samhällen. 

Ska vi komma dit igen krävs det stora visioner kombinerat med konkret politik. En vilja att hålla fast och få med sig folk. 

Vår nuvarande regering har gett upp. Det lägger ansvaret på oss andra. Om vi ska kunna bli vad vi var. Och framtiden ska kunna bli något att längta efter, igen. 

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden