Annons:
Annons:

Johan Sjölander: Lyssna på rörelsen!

När Palme tog över efter Erlander fick han rådet att lyssna på rörelsen.

Valresultatet har börjat sjunka in. Det är lite svårt att bena ut alla detaljerna. För å ena sidan gick Socialdemokraterna fram, efter åtta år av tufft regerande. Å andra sidan förlorades regeringsmakten. 

Men några saker är uppenbara. Partiledarskiftet var en succé. Magdalena Anderssons popularitet bar partiet. Ny energi tillfördes efter åtta år av kompromisser och krishantering. Samtidigt fanns också en botten av samhällsproblem som inte gick att värja sig ifrån. Skjutningar och kravaller präglade i verkligheten valåret och påverkade tveklöst även valresultatet. Den förnyelse som aviserats, att ”vända på varenda sten”, fick i någon mån sättas på paus när Ryssland invaderade Ukraina. I krigets efterföljd dök helt nya frågor upp, och plötsligt befann vi oss i ett läge där skenande energipriser, inflation och reallönesänkningar kröp rakt in i folks vardag genom räkningshögen på köksbordet. 

Vi kan inte skylla detta på media eller sverigedemokratiska trollfabriker.

Den politiska dagordningen missgynnade förvisso Socialdemokraterna. Frågan om vinst-i-välfärden där det finns ett stort folkligt missnöje med hur vinstjakt och privatiseringar slagit sönder förutsättningarna för inte minst svensk skola var närvarande men blev aldrig ett huvudnummer. Sjukvårdspolitiken kan mycket väl ha påverkat i regionval runt om i landet men blev aldrig en stor fråga på nationell nivå. LO gjorde ambitiösa försök att föra in frågan om socialförsäkringar och a-kassa men kämpade i motvind. 

Samtidigt är det viktigt att förstå att grunden i detta handlade om hur verkligheten såg ut. Efter en sommar med kravaller och skjutningar är det inte konstigt att det fanns på väljarnas näthinna när de bestämde sig för hur de skulle rösta. Vi kan inte skylla detta på media eller sverigedemokratiska trollfabriker. Det är lite som det gamla ordspråket lyder: för en politiker att gnälla på media är som för en sjökapten att gnälla på havet. Det finns där, det är ibland hårt och orättvist, men vi måste ändå förhålla oss till det. 

Det var en hemsk valrörelse. Den var polariserad, idéfattig, full av rent vidriga inslag som när Sverigedemokraternas Tobias Andersson twittrade om ”återvändningståget” med ”enkel biljett Kabul”. Men det är svårt att ställa en valrörelse till ansvar för hur den ser ut. Vi har någonstans det samhällsklimat vi förtjänar. 

I samband med fotbolls-VM i Sydkorea 2002 såg jag en intervju med den tyska landslagsmålvakten Oliver Kahn. Det var inför semifinalen, mot värdnationen Sydkorea. Han fick frågan hur de skulle hantera att matchen skulle spelas på vad som i praktiken var bortaplan. Han svarade att det var ett problem, eftersom det var svårt att se att domaren inte skulle påverkas av det massiva publiktrycket från andra lagets fans. 

Reportern blev chockad av svaret. Men det är ju orättvist, konstaterade han upprört. Hur ska ni hantera det? Den store tysken såg först oförstående ut inför frågan. Sedan samlade han sig. ”Vi får helt enkelt se till att spela mycket bättre”, svarade han till slut. Resten är historia. Tyskland vann matchen med ett-noll och gick sedan vidare och till finalen (som de förlorade mot Brasilien, men det är en annan historia). Det finns en lärdom här. 

Världen är inte rättvis. Den var inte rättvis när arbetarrörelsen formerades för över hundra år sedan. Den är inte rättvis i dag. Vi kan klaga på det, men det hjälper föga. I stället måste vi, som Oliver Kahn, se till att spela så mycket bättre. 

Jag tror att detta handlar om huvudsakligen två saker. Det ena är samhällsanalysen, det andra är rörelsen. 

Vi måste förstå den värld och det land vi lever i. Sverige är fortfarande ett av världens mest anständiga länder. Vi har en fortfarande relativt sett väl utbyggd välfärd. Skola, högre utbildning och sjukvård är tillgängliga för de flesta. Men på andra områden är folkhemmet som vi tänker oss det allt mer av en nostalgisk dröm. Marknadiseringen av välfärdssystemen har gått långt, på vissa områden som till exempel skolan är vi närmast unika. Segregationen sitter djupt och har skapat sår i samhällsgemenskapen. Inkomstklyftorna har ökat och eliten dragit ifrån. Även om brottsligheten på ett övergripande plan må ha gått ner uppvägs detta tyvärr mer än väl av en ny och råare våldsbrottslighet där Sverige sticker ut jämfört med alla jämförbara länder. 

Vi måste förstå denna nya verklighet och skaffa oss de politiska verktygen att förhålla oss till den. Och ska vi lyckas med det behövs en levande rörelse. Vi kan inte forma en politik utifrån opinionsmätningar och medieanalyser. Det är nog ingen slump att flera av de mest lysande stjärnorna på den socialdemokratiska partihimlen återfinns på den kommunala nivån. Det är där, nära människorna, som den socialdemokratiska politikutvecklingen blir som bäst. När samhällsproblemen liksom dyker på dig i Konsumkön. 

När Palme tog över efter Erlander fick han ett råd. Lyssna på rörelsen. Det var klokt. Politik är inget teoretiskt projekt. Det handlar om att lyssna, lära och göra. Så enkel och så svår är vägen framåt för dagens socialdemokrati. 

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.