Johan Sjölander: Kan sossarna vinna 2026?

Bakgrundsbild: Magdalena Andersson på Socialdemokraternas valvaka 2022. Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Det är något visst med Berlin. Så mycket av Europas mörka historia på en enda fysisk plats. I en så levande stad, avspänd och sprudlande. Jag tillbringar några dagar där på en intensiv konferens när progressiva tankesmedjor, socialdemokratiska politiker och akademiker träffas för att byta idéer och hjälpas åt att förstå vår samtid. En vanlig fråga jag får är hur svensk socialdemokrati mår. Bra, svarar jag. Och menar det, på riktigt. 

Häromveckan höjde Daniel Suhonen ett varnande finger i en artikel i Aftonbladet. Han menade att en valseger 2026 håller på att glida Socialdemokraterna ur händerna. Suhonen har absolut vissa poänger. Vi har ett läge där ekonomin stabliserat sig med en lägre inflation. Regeringen vågar ösa på i budgeten. Den första direkt katastrofala perioden för Tidö-regeringen tycks någonstans vara passerad. Löftesbrotten börjar så smått glömmas bort. 2026 kommer högerns budskap vara att de bara har börjat, och bör få en chans till. De kommer peka på en omläggning av kriminal -, migrations- och energipolitiken och mena att det är för tidigt att byta linje. 

Det är ett budskap som inte bör underskattas. Och jag kan hålla med om att dagens opinionssiffror är vatten under en bro. Att oppositionen ligger över så här i mitten av mandatperioden är mer av en regel än ett undantag. 
Mycket kan ändras innan september 2026. Men i stället för att stirra oss blinda på siffror och mätningar tror jag ändå att det är mer meningsfullt att titta på verkligheten. 

För det finns just nu två kriser som så tydligt säger allt om hur den nuvarande högerregeringen fungerar. Det är bygg- respektive vårdkrisen. Båda bygger på samma dystra logik. Genom att vägra agera bidrar regeringen till en utveckling där jobb förloras och den framtida välfärden undermineras. Frågan SD-regeringen måste svara på blir då: tycker verkligen era väljare det är anständigt att byggnadsarbetare får gå arbetslösa och undersköterskor lämna sina tjänster i en sjukvård som redan går på knäna? 

För poängen är den här. Även en högerregering har ett ansvar för hela landet. Inklusive för vanligt folk.

Sjävklart kommer regeringen försöka ducka. Skylla på regioner, den globala konjunkturen, kanske rent av en smula otur. Men det håller inte. Åtminstone inte så länge oppositionen gör sitt jobb och lägger de konkreta förslagen som skulle kunna göra läget bättre. Inte så länge fackföreningar håller trycket uppe för att värna sina medlemmar. Eller så länge vi alla som förtjänar en sjukvård som inte själv behöver vårdas, som vill att våra barn ska få någonstans att bo när de växt upp, vägrar låta oss duperas. 

För poängen är den här. Även en högerregering har ett ansvar för hela landet. Inklusive för vanligt folk. När de inte vill ta det ansvaret utan i stället prioriterar skattelättnader på aktiesparande och att de som redan tjänar mest ska få mer pengar förtjänar de obarmhärtig kritik. 

Socialdemokratins riktigt stora styrka inför valet 2026 är det omfattande förnyelsearbete som bedrivits inom ramen för vad som började med en ny samhällsanalys och ska sammanfattas på partikongressen nästa år. Det stora värdet här är att partiet visat att det går att prata om svåra saker som brott, migration, integration och klassklyftor på ett ärligt, seriöst och samtidigt resultatinriktat sätt. Att man orkat göra upp med ett individualiserat marknadstänkande som präglat hela det svenska samhället i alltför hög utsträckning. 

Det finns en hel del explosivt bland de över 200 reformförslag som nu presenterats, och kanske än mer brännande formuleringar i de underliggande analystexterna. Jag säger inte att jag håller med om allt. Men det finns någon typ av energi där som ändå ger mersmak. 

Den förnyelsen måste partiet orka fullfölja. Konkreta och finansierade förslag presenteras. Suhonen har rätt i att S måste kunna leverera reformer som berör. 

Men tiden fram till valdagen 2026 är inget vakuum. För även om svensk socialdemokrati mår bra, och jag menar att den gör det, mår landet Sverige det inte. Det märks också i Berlin. Bilden av Sverige har skakats i grunden. Vi är långt ifrån Bullerbyn, Dorothy. För oss som bor här är det skrämmande uppenbart. Och även ute i världen har man oroat fångat upp signalerna. 

Den sittande högerregeringen har inte lösningen på detta. Och egentligen är det den enda viktiga frågan här. Ett ledarskap som ger hopp behövs i det näraliggande, konkreta, och det behövs för att peka ut en riktning framåt. Då kommer valsegern, som en konsekvens. 

Det kommer inte av sig självt. Men en socialdemokrati som faktiskt tror på sig själv är ändå en allt annat än usel början. 

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden