Johan Sjölander: Jag vill tacka Lena Andersson

I ABF-huset på Sveavägen i Stockholm finns ett litet utställningsrum. Någon gång runt förra decennieskiftet, efter finanskrisen, var jag med och jobbade i utkanten av en fotoutställning som skulle visa upp människorna bakom arbetslöshetsstatistiken. Tanken var ansikten, berättelser, kött och blod i stället för de kalla statistiska staplarna i pressen. Och vi skulle börja där, i källaren hos ABF.

Det hade varit jobbigt. Fotografen beklagade sig. Det var svårt att få folk att ställa upp. Så var det inte förra gången han gjort ett liknande projekt, runt nittiotalskrisen, fick jag veta. Då var folk arga. Ville visa upp sig. Protestera. Men nu skämdes man i stället. Arbetslöshet hade gått från ett samhälleligt/politiskt problem till att bli ett individuellt/privat. Och med den kom skammen.

Jag förstod något där som följt med mig sedan dess. Det svenska klassamhället har ju därefter dragits itu än mer, framförallt ute i ändarna. Men så, under pandemin, hände något. Kanske var det för att vi för en gångs skull satt i samma sits. Plötsligt bara gick det, och Magdalena Andersson – då finansminister – kunde i rasande takt höja a-kassan, avskaffa karensdagen och rulla ut reformer i tilläggsbudget efter tilläggsbudget.

Det var hemska tider, men politiskt inspirerande. Vi var plötsligt ett, gemensamt, samhälle. Det var då.

Nu, är det bara hemskt, igen. Regeringen sitter still medan priserna rasar i taket. Falukorvsviftandet är över. De enda som hörs är Sverigedemokraterna som i allt mer uppskruvat tonläge hatar på drag-artister.

De, och så Lena Andersson.

För någon vecka sedan fick författaren hela det tyckande Sverige att stanna upp. Alla pratade om Andersson. På ytan var det inte så dramatiskt. Hon publicerade en krönika i SvD, vars drivande teser är att människor har ansvar för sina egna liv (jovars), att allt elände i Sverige kan omöjligen ha uppstått under sju månader med högerregering (nej, förmodligen inte) och att inga barn är så fattiga i Sverige att de bokstavligen svälter av ekonomiska skäl (nog ett rimligt antagande, med en fyrkantig definition av begreppen).

Men ändå lyckades krönikan tända någon form av eld. En höger-vänsterdebatt tog fart. Och poängen var såklart inte dessa självklarheter. Poängen var rubriken: hungrar barnen är det föräldrarnas fel. Ett tydligt fingerpekande som rörde en politisk nervtråd.

Bakom detta fingerpekande ligger en grundtanke som Andersson har använt sig av tidigare. Det handlar om att hävda någon form av rättvisa i tingens ordning som den är. Och den gäller även uppåt. Inte bara de fattiga har det de förtjänat, utan även de rika. Det finns inga privilegier, varnade hon exempelvis för i en annan krönika. Att de rika förtjänar sin rikedom är en spegelbild av att de fattiga förtjänar sin fattigdom. Eftersom allt är upp till dig. Det är ditt ansvar, din skuld, din skam eller glädje.

Det är inget avancerat resonemang. Och lätt att ifrågasätta. Har barnen som växer upp i fattigdom ett individuellt ansvar för detta? Gör de människor som utför nödvändiga arbetsuppgifter till låga löner, som inte kommer in på arbetsmarknaden eller som tvingas acceptera orimliga arbetsvillkor, det för att de inte förstår bättre, och inte för att de sitter fast i ett system som är i grunden orättvist? Kan vi titta ut över Sverige i dag och på allvar hävda att det vi ser är rättvist?

Men det kan ändå funka eftersom det bygger på två starka känslomässiga drivkrafter. Skammen över att inte ha lyckats som riktar sig inåt, och föraktet för svaghet som riktar sig nedåt. Precis de krafter som gjorde den där fotoutställningen hos ABF så svår.

Det är förmodligen därför Lena Anderssons krönika fick en sådan spridning. För vissa till höger var det äntligen någon som sa hur det var. Att jag förtjänar det jag har, eftersom jag inte är lika dålig som de där, de andra, de fattiga, de som inte ens kan koka gröt. De som borde skämmas (och förmodligen gör det). Men andra reagerade som jag.

För sjävklart är jag ansvarig för mitt eget liv. Sjävklart är jag ansvarig för att mina barn får äta sig mätta. Men vad jag lärde mig i den där ABF-källaren var att det också finns något mer. För i ett anständigt samhälle är vi alla också ansvariga för varandra. Vi hjälps åt när det är tufft. Vi föraktar inte den som råkat skära snett. När en faller, står andra där och tar emot. I mina värsta stunder känns det som att det där har trasats sönder i Sverige. Som att eget ansvarstagande har blivit kodord för att känna skam, och en ursäkt för att ösa förakt.

Men finns det något vi borde skämmas över är det väl snarare just detta. Om vi inte länge orkar hålla ihop det samhälle vi bor gemensamt i och som vi också borde ta ett gemensamt ansvar för. Där vi lever tillsammans som likar och förstår vad det måste få innebära.

Det påminde oss Lena Andersson om. Reaktionerna på hennes text visar att det finns många som känner som jag. För det borde hon egentligen ha ett stort tack.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden