Johan Sjölander. Det är inte alarmistiskt att oroa sig för den svenska demokratin

I USA ser Trump ut att kunna vinna valet. Här hemma använder Jimmie Åkesson maktspråk mot Svenska kommmiteen mot antisemitism och stämplar dem som politiska fiender efter att de kritiserat SD. Att det blåser auktoritära vindar är ingen hemlighet. Men finns det bara för det fog för att verkligen oroa sig för demokratin? Eller är det bara retorik, ett sätt att skruva upp stämningen? 

Det är viktigt med ett sammanhang. När jag växte upp var demokratins fiender enkla att känna igen. De hade uniform, solglasögon och använde militär och pansarvagnar för att med järnnäve styra sitt folk. Och framförallt var de långt borta, åtminstone mentalt om ej alltid fysiskt. 

I dag är det inte lika enkelt. Folkvalda ledare korrumperar demokratin inifrån, även i länder lika vårt, och i stället för skåpbilar med tonade rutor som hämtar en mitt i natten är det trollarméer som skickar hat och hot på sociala medier regimens fiender utsätts för. 

Att demokratin under 2000-talet i stora delar av världen ofta tenderar att dö långsamt och smygande snarare än i en smäll är något av ett statsvetenskapligt faktum. Samma sak med att demokratin är på tillbakamarsch, även i den rika delen av världen. Det finns olika förklaringar till detta. Men en av de tydliga antidemokratiska strömningarna handlar om auktoritära högerpopulister som tar och befäster makten i land efter land. 

Och den icke-demokratiska utvecklingen i länder som Ungern är ingen konspirationsteori, den är ett faktum. Att aktörer som Sverigedemokraterna eller Donald Trump samtidig hyllat Orbáns ”starka ledarskap” är inget hittepå. Det finns alltså en verklig, urskiljbar, auktoritär rörelse i tiden och det finns svenska partier som helt uppenbart är en del av och inspireras av denna rörelse. 

Vi vet också hur denna rörelse fungerar. Vi vet att det är små smygande steg snarare än stora snabba. Vi vet att den handlar mer om att angripa demokratins kultur än dess hårda institutionella ramar. Vi vet hur hat och hot, polarisering och misstänkliggörande är en del av en större strategi. 

Inget av detta är några paranoida vanföreställningar utryckta av politiska extremister utan väl kända fakta brett belysta i etablerad forskning. Ändå är det  fortfarande kontroversiellt och avfärdas som alarmistiskt att varna för den demokratiska utveckligen vi kan se i övriga världen skulle kunna ske även i Sverige. Trots att vi även här kan se samma tydliga mönster av attacker på det civila samhället, trollfabriker, polariserande retorik och lagstiftning som undergräver den demokratiska andan, som angiverlagen. 

En orsak till det är förmodligen att Sverige är en historiskt stabil demokrati och att själva tanken på att vi inte alltid kommer vara det känns så oerhört avlägsen. Det är ungefär som om någon på 1980-talet sagt till mig att Sverige i framtiden skulle präglas av barn som mördar barn för pengar, och kriminella som spränger hela bostadshus för att komma åt sina motståndare. Jag hade förmodligen avfärdat det också. Ändå är det precis där vi är. 

En annan är rent politisk. Det är svårt nog att peka mot antidemokratiska rörelse i periferin, som radikala islamister eller rena nazister. Eller när hotet kommer utifrån, som i ryska eller iranska påverkansoperationer. Men om det som börjar svaja dessutom är en del av den etablerade makten blir det oerhört mycket svårare. Vi litar på våra institutioner, så även om tecknen är hur tydliga som helst tar det emot att våga tyda dem. Dessutom kompliceras det av traditionella parti- och sakpolitiska sympatier. Om samma krafter som utmanar demokratin också för en politik jag i övrigt står för blir det lättare att se mellan fingrarna. 

Och problemet med en gradvis, smygande rörelse är att när när det väl blir riktigt tydligt vad som händer i regel redan är för sent. Visst kan den fortfarande gå att vända, som utvecklingen i Polen eller Brasilien i närtid visat på. Men det är oerhört svårt och förknippat med stora risker. 
Sverige behöver inte hamna där. Vi kan fortfarande sätta stopp. De etablerade högerpartierna skulle redan idag kunna börja visa upp någon typ av grundläggande politisk ryggrad och markera mot SD var gränsen går. Vill de inte det, vilket de ju inte verkar vilja, blir alternativet helt enkelt att byta ut dem. 

Jag är i och för sig ändå för ett regeringsskifte, av en massa andra skäl. Men jag tycker att det är sorgligt att ett av argumenten ska behöva vara en grundläggande omsorg om demokratin. 

Men just så tragisk ser faktiskt verkligheten ut just nu.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden