Johan Sjölander: Den svenska nyfattigdomen kräver politik 

”Men ingen förefaller vara intresserad av att se verkligheten så som den är”, skrev Sveriges Stadsmissioner torrt i en rapport om den svenska fattigdomen redan 2019. 

I rapporten visar de att organisationen då i de över 380 000 insatser de gjort under de fem föregående åren hade hela två tredjedelar handlat om matstöd, som utdelning av matkassar och subventionerad mat. 

Och det här var innan prisökningarna tog fart rejält i skuggan av Putins anfallskrig i Ukraina. Redan då var revorna i välfärdsstaten alltså så grova att tiotusentals människor varje år hade behövt vända sig till välgörenhet för att ens få mat på bordet. 

Sedan dess har det blivit värre. SCBs senaste statistik visar en oroande utveckling gällande materiell och social fattigdom i Sverige. Andelen av befolkningen som lever i denna situation ökade från 3,9 procent år 2021 till 4,7 procent år 2022, vilket motsvarar cirka 490 000 individer. 

Röda Korset visar i sin fattigdomsrapport från i våras att ”[m]ånga vittnar om att enskilda utgifter som mediciner, glasögon, tandvård eller vinterkläder kan stjälpa hela ekonomin för människor som lever på marginalen. De konstrar att ”[l]äget har … förvärrats för grupper som länge fallit mellan stolarna, som papperslösa, hemlösa eller personer med missbruksproblematik” men noterar också att ”nya grupper söker hjälp: ensamstående föräldrar med barn, barnfamiljer och pensionärer med låga inkomster.”

Vi kan därför med rätta prata om en svensk nyfattigdom. Om man jämför oss internationellt är vi fortfarande på relativt låga nivåer när det gäller andelen fattiga. Men däremot är riktningen desto mer oroande. När fattigdomen minskar i många andra västländer ökar den i Sverige. 

En del av detta har med segregationerna att göra. Utrikes födda är kraftigt överrepresenterade bland de som lever i fattigdom. Men det är inte hela bilden. Även bland inrikes födda tredubblades fattigdomen jämfört med för några år sedan om vi ser till SCBs senaste siffror. 

Frågan är hur vi ska se på detta? Och då måste vi fråga oss hur vi förstår fattigdomen som problem. 

Antingen kan man säga att fattigdom är ett individuellt problem, något som berör den direkt drabbade. Det finns absolut argument för det synsättet. Vi är alla i slutändan ansvariga för våra egna liv. Ingen har väl någonsin tagit sig ur armod och elände utan en kraftfull egen ansträngning.

Men detta synsätt lägger inte bara ansvaret utan även skulden på den fattige själv. Och det tycks tyvärr finnas något frestande där. Vi kunde se det i debatten om ”welfare queens” i USA och moraliserandet över tonårsföräldrar i Storbritannien. Det tycks finnas ett stråk i den allmänna debatten, kanske bland folk i stort, som tycker om att peka finger neråt. Vi är inte befriade från det här i Sverige heller. 

Det finns något så i grunden orättvist i att människor i dag, mitt i välfärdslandet Sverige, ska behöva välja mellan att värma upp bostaden och köpa vinterkläder till barnen. 

Och detta leder åt ett mycket farligt håll. För fattigdom är ingen moralisk defekt. Tvärtom är fattigdom ett tecken på ett systemfel, och lösningen är politisk, gemensam. 

Det finns något så i grunden orättvist i att människor i dag, mitt i välfärdslandet Sverige, ska behöva välja mellan att värma upp bostaden och köpa vinterkläder till barnen. Att barnfamiljer behöver vända sig till välgörenhet då de inte har råd med mat. Det handlar inte om att tycka synd om någon, eller känna ömkan. Det handlar om att detta inte är rätt. Att vi kan kräva mer av samhället, och av varandra. 

Och det största sveket handlar faktiskt om arbetslösheten. Eller kanske mer och mer hela arbetsmarknaden. För en del av den svenska nyfattigdomen handlar också om att vi får vad som i USA kallats för ”working poor”. Det vill säga du är fattig trots att du också har ett jobb – eller flera. Och både hur arbetsmarknaden utvecklas och hur mycket skydd våra trygghetssystem ger är i grunden politiska frågor. 

Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, skrev redan Marx, och det ligger något viktigt i det. Det handlar om perspektiv. Tittar vi ner på de fattiga, eller tänker vi att de kunde vara vi? 

I tider av urholkade löner, skenande matpriser och en arbetslöshet som den nuvarande regeringen till synes obekymrat låter rasa i väg suddas den där gränsen ut. Vi är alla mer och mer och mer en dålig dag bort från den totala katastrofen. 

Därför är fattigdomen också ett gemensamt problem. Därför måste vi se verkligheten precis som den är. Och därför måste frågor om jobb, rättvisa och ekonomisk trygghet högre upp på den politiska dagordningen. 

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden