Johan Sjölander: Dags att återknyta till humanitet och kultur
För socialdemokratin har bildning och kultur alltid varit centrala områden.
”För svensk socialdemokrati och svensk arbetarerörelse har Branting varit ej blott dess ojämförligt främste politiske ledare i kampen utåt utan också en enastående lärare och uppfostrare inåt. Det drag av humanitet och kultur, som i stort sett utmärker den svenska arbetarrörelsen mer än motsvarande rörelser i andra länder, bär hans andes prägel.” (Ur ”Banérförare: Hjalmar Branting och Fredrik Sterky” av Zeth Höglund och Sten Sjöberg.)
Är socialdemokratin en kulturrörelse? Och är detta en ideologisk fråga? Jag skulle vilja svara ja på bägge dessa frågor. Det finns en djup bildningstradition inom den svenska socialdemokratin som i allra högsta grad är ideologisk.
arbetarrörelsen har parallellt med att vara statsbärande och maktutövande också alltid varit en kultur- och bildningsrörelse
För många av partiets kritiker är det svårt att erkänna detta. Vissa ser i stället bilden av en effektiv maskin som sätter makten framför allt framför sig. Men ser vi till helheten är det uppenbart att den bilden i mycket är en karikatyr, tecknad av politiska motståndare. För arbetarrörelsen har parallellt med att vara statsbärande och maktutövande också alltid varit en kultur- och bildningsrörelse.
När Göran Persson tidigare i höstas i ett samtal arrangerat av Tankesmedjan Tiden efterlyste ett socialdemokratiskt parti som bottnade i och förhöll sig till kulturen träffade han en nervtråd. Det är inte så konstigt. Känslan av att partiet någonstans lämnat den arenan gör sig lätt påmind. Kulturministerposten har under åtta år överlämnats till Miljöpartiet. När författaren PO Enquist uttalade sina klassiska ord om att han alltid varit socialdemokrat, även om partiet ibland hade lämnat honom, så talade han utifrån en erfarenhet som blir allt ovanligare hos dagens intellektuella.
Och handen på hjärtat; ibland verkar det som om Sverigedemokraterna lägger mer energi på att skriva om och förfalska den socialdemokratiska historien än vad vi inom arbetarrörelsen själva lägger på att försvara den. De engagerade eldsjälar som kämpar på inom ramen för till exempel Arbetarnas kulturhistoriska sällskap gör ett enastående arbete men de slåss hela tiden med marginella resurser. Och allt detta i en tid då behovet av och längtan efter bildning, det djupare samtalet, det ödmjuka sökandet i stället för det självsäkra twittrandet är större än på länge.
allt att vinna för arbetarrörelsen att återknyta till den tradition av ”humanitet och kultur”
Det finns helt enkelt allt att vinna för arbetarrörelsen att återknyta till den tradition av ”humanitet och kultur” som Zeth Höglund tillskrev Branting. Och det behövs även för kulturens skull. Läsandet har blivit en klassfråga. Breddkulturens institutioner inom folkbildning, public service och kulturskola kämpar på i motvind, med stora hot vid horisonten. Bildning har blivit något smalt elitistiskt i stället för ett brett folkligt ideal.
För socialdemokratin som parti finns all anledning att ta dessa hot på allvar och med kraft stå upp för en skarp politik för kulturell jämlikhet som berör allt från de estetiska ämnena och humaniorans roll i utbildningsväsendet till den fria folkbildningen och den rikliga tillgången till kultur för alla, i hela landet. Och likaväl som kulturen behöver politiken, så behöver politiken kulturen. Inte som ett elegant garnityr, några väl valda ord att krydda anförandet med, utan som en hjälp för att brottas med samtidens riktigt svåra frågor. Inte för att det genererar nytta eller turismintäkter utan för att vi behöver litteraturen, konsten, poesin för att på allvar förstå vilka vi är och vart vi är på väg.
När Amanda Gorman läste sin fantastiska dikt på Joe Bidens presidentinstallation drog en hel värld efter andan. Runt om i Sverige finns hundratals Amanda Gormans som sprider sina ord på poetry slams och uppläsningar. Det finns en fantastisk kraft i allt detta. I många kommuner runt om i landet står socialdemokratiska företrädare också i första rummet för att göra sina hembygder till levande tummelplatser för konst, teater, allt det där mångfacetterade och sprudlande som vi kallar kultur.
Min egen färd in i politiken har varit kantad av de författare, filmskapare, folkbildare och filosofer som gått bredvid mig
Jag upptäckte själv kulturen i mycket som tonåring på en kommunal teaterscen i en förort i västra Stockholm, finansierad av den kommunala kulturskolan. Genom folkbildningen har jag sedan fått växa, i studiecirklar, genom långa nattliga samtal i bokstugan på Brunnsviks folkhögskola. Det är en resa jag på inget sätt är ensam om. Min egen färd in i politiken har varit kantad av de författare, filmskapare, folkbildare och filosofer som gått bredvid mig.
Det här handlar i grunden om en syn på vad politik är. För vi lever i en splittrad tid. Polarisering och ensamhet breder ut sig. Frågor om ekonomisk rättvisa, om välfärd och arbete är och ska vara i blickfånget för socialdemokratin. Men jämlikheten och visionen om det goda samhället är större än så.
Det gör arbetarrörelsens bildningssyn viktigare än på länge. Socialdemokratin är ett parti för materiellt välstånd och ekonomisk rättvisa. Men det är också ett parti för hela människan och ett samhälle som är en verklig gemenskap.
Då kan vi inte runda frågorna om kultur och bildning.
Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden
