Johan Sjölander: Att få slut på våldet är en vänsterfråga

Att den grova, gängrelaterade våldsbrottsligheten är ett av vår tids största samhällsproblem är det få som längre ifrågasätter. Vi lever i ett land där barn dödar barn för pengar. Där tonåringar groomas till att bli mördare.

Och läget har varit akut länge. Men klassdimensionen är smärtsamt tydlig. Så länge våldet höll sig till utsatta områden såg många det som någon annans problem. Men det har aldrig varit sant. Inte då, inte nu.

Därför är det i grunden fel att brottsbekämpning blivit en högerfråga.

Jag kan samtidigt förstå varför. Det grova våldet fyller oss med rädsla, med vrede. Det är inte de känslor vi vill bygga politik på. Vi vill bygga på hopp, på förnuft, på en tro på det goda i människan. Det blir svårt när vi konfronteras med barn som mördar och hänsynslösa män som fullt medvetet lockat dem rakt ner i helvetet.

Två saker måste göras. Den ena är lättare att tala om – men svår att genomföra. Den andra är svår att erkänna – men nödvändig.

Den lätta är att budskapet om behovet av ett förebyggande arbete måste skärpas. Lätt, eftersom det är saker vi kan och förstår. Samtidigt är även det lätta sjukt svårt. Vi har sår djupt i den svenska samhällskroppen, laddade med känslor av svek, misstänksamhet, hopplöshet.

I en rapport för Tankesmedjan Tiden skrev Kerem Yazdan om det svenska mellanförskapet som en grogrund för kriminalitet. Hur unga människor, klämda mellan föräldrarnas gamla och det faktiska hemlandets nya kultur, blir lättfångade av destruktiva krafter. Och hur detta förstärks av en debatt där vissa på förhand stämplas som kriminella.

Payam Moula har beskrivit det svenska integrationsmisslyckandet i termer av ett svek. Jag tror att vi måste förstå det precis så. Ser vi hur våldsbrottsligheten utvecklats de senaste tio–femton åren är det omöjligt att värja sig mot kopplingen mellan detta och vad vi ser på gator och torg i dag.

En BRÅ-rapport (2024:7) visar tydligt vad som har hänt. De tittar specifikt på skjutvapenvåldet – hur det rört sig från mc-gäng till ungdomar, som en polis säger: ”från yrkeskriminella till att det blev förortsungar”. Det blir yngre, mer okontrollerat, råare. Samma process skildras av andra: Evin Cetin, Diamant Salihu, i självbiografiska vittnesmål som Faysa Idles ”Ett ord för blod”.

Våldet har vuxit fram ur ett samhällsmisslyckande. Det krävs ett starkt samhälle, vuxna med auktoritet, tillhörighet, framtidstro och vägar ut. Men det svåra är att det inte räcker. För våldet drivs av heder, hämnd, hypermaskulinitet, prestige, enorma pengar. Det kräver verktyg vi helst sluppit: straff, repression, kontroll.

Socialdemokratin är den enda politiska kraft i Sverige som har förutsättningarna att faktiskt göra skillnad. Men samtidigt finns ett förtroende att återskapa. Människor minns hur våldet ökade, även när vi hade S-ledda regeringar.

Jag förstår den politiska svårigheten. Rädslan för att förknippas med högerns plakatpopulism. Den gnagande oron för att vi offrar något viktigt i vår jakt på trygghet. Kanske en känsla av att vi bara hänger med i tidsandan, säger vad som förväntas av oss.

Jag förstår den politiska svårigheten. Rädslan för att förknippas med högerns plakatpopulism. Den gnagande oron för att vi offrar något viktigt i vår jakt på trygghet. Kanske en känsla av att vi bara hänger med i tidsandan, säger vad som förväntas av oss.

Men det är vårt folk som lider. Som är rädda i sina egna bostadsområden men inte har råd att flytta. Som ser sina söner mördas eller dras in i gängens garn. Som ser den lokala butiken lägga ner för att ägaren inte längre orkade stå ensam mot hoten.

Då kan vi inte vara mot saker bara för att högern är för. Vi måste i varje läge ställa oss entydigt på de hederliga människornas sida – mot dem som för egen vinning faktiskt valt att utnyttja, mörda och begå övergrepp mot andra.

Ska socialdemokratin kunna lyckas och faktiskt få slut på våldet måste den orka omfamna hela bredden av vad som måste göras. Det handlar alltså inte om en kompromiss mellan förebyggande och repression, utan om att rejält skärpa tonen för helheten. Göra mer av allt.

Det betyder: fler socialarbetare med befogenheter. Polisstationer i varje utsatt område. Fler förskoleinsatser, tidigare och samordnade. Utbildning som leder till jobb – inte återvändsgränder. Specialteam för avhoppare. En social kontroll där ingen tillåts driva iväg på fel väg. Men också: fängelser som fungerar. Domstolar som hinner med. Lagar i takt med verkligheten och poliser som förmår och har verktygen att upprätthålla dem.

Människor dör. Barn dör. Samhällskontraktet blöder. Socialdemokratin måste resa sig över taktik och rädsla – och stå upp för en politik som gör verklig skillnad.

Så enkelt, så svårt, är det.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden