Johan Lindholm: Jobben måste göras till viktigaste frågan

I januari 1992 hade jag arbetat i byggsvängen ett tag, men aldrig upplevt en kris. Men nu hade smällen kommit. Arbetskamrater förlorade jobbet på löpande band. Många visade det sig senare kom aldrig tillbaka till branschen. Frustrationen går knappt att beskriva. Förbannade samlade vi ihop oss och lagbasen tog med oss till en av alla de landsomfattande demonstrationerna mot arbetslösheten.

10 000 personer samlades i Gävle, andra platser mötte upp och Sergels Torg var fullpackat med ilskna byggnadsarbetare och välfärdsanställda. Fullpackad av oroad allmänhet, varslade och uppsagda ur snart sagt varje bransch. Sverige var i en nationell kris. Vi är många som minns den tiden med fasa.

Arbetarrörelsens största fiende är arbetslösheten. Otrygga människor som inte har arbete är ett misslyckande.

Det är dåligt både för medborgaren och landets ekonomi.

Många tvingas bort från hus och hem, skuldsatta upp över öronen. Hela familjer drabbas av arbetslösheten. Alla dessa barn under 90-talet som växte upp med arbetslösa föräldrar minns det säkert än i dag.

Nu som då ser vi allehanda attacker mot arbetslösa, att de är lata. Att de inte har yrkeskunskaper, att ”svenskars” jobb tas av andra. Det ekar dovt från 90-talets mörkaste stunder. Politikers oförmåga att hantera detta är oförlåtligt.

Och som om detta inte vore tillräckligt, i tider av stundande avtalsrörelse använder arbetsgivarna arbetslösheten som ett argument för att hålla löneökningarna nere. De glömmer vilka som fått ta den stora inflationssmällen, vilka som gick till jobbet varje dag under pandemin. Vilka som fått slanta upp kopplat till alla fördyringar som följt. 

När jag häromveckan träffade den nya arbetsmarknadsministern, liberalen Mats Persson konstaterade han torrt att arbetslösheten nu låg på över sju procent. Ja, ni läser rätt. Jag kan inte låta bli att uttrycka förtvivlan över att detta under så lång tid setts som ett normalläge. 

Det är en skam att målet om full sysselsättning nu främst är något som det refereras till i de politiska historieböckerna. Vi har vant oss vid massarbetslöshet.

När jag häromveckan träffade den nya arbetsmarknadsministern, liberalen Mats Persson konstaterade han torrt att arbetslösheten nu låg på över sju procent. Ja, ni läser rätt. Jag kan inte låta bli att uttrycka förtvivlan över att detta under så lång tid setts som ett normalläge. 

Men banne mig, det är ju nästan 450 000 människor som står utan arbete. 

Mats Persson verkar ha nöjt sig med att, precis som ministerkollegan Elisabeth Svantesson, bekymrat rynka på pannan, titta lite medlidande på de som drabbas av regeringens politik och utbrista något i stil med: ”Nu kommer en tuff tid” eller ”Ett svårt år väntar oss”. Efter att Svantesson devalverat sig själv till en allmän ekonomikommentator under inflationskrisen har Mats Persson inspirerats och agerar nu arbetsmarknadsanalytiker.

Men det är precis tvärtom. Sveriges regering kan agera. Något de visat när de sänker skatterna för de med högst inkomster och möter massarbetslösheten med sänkt a-kassa. Men har de förmågan att också göra satsningar som väcker Sveriges ekonomi till liv? Jag är tveksam. 

Det handlar inte om att göra det jävligare för de som blir av med jobbet. Tvärtom! Bygg Sverige starkt igen. Infrastruktur, energiförsörjning, järnväg och potthål, stärka välfärden.

Det är svårt för mig att begripa dagens politiska debatt. Varför pratar ingen om dessa gigantiska behov? Det som LO-förbundens medlemmar möter varje dag och vill göra något åt. Den nedslitna förskolelokalen, butiken som tvingas stänga på grund av en vattenläcka, i stressen när en till järnvägsväxel pajat.

När jag stod där på Sergels torg för 32 år sedan var arbetslösheten i centrum för all politisk diskussion. Har politiken helt missförstått sitt uppdrag och lämnat kompassen hemma? Full sysselsättning, jobben måste åter göras till den absolut viktigaste frågan!