Jakob Segerlind: Progressiva krafter vänder Biden ryggen

Den amerikanska politiken visar återigen att universellt stöd för mänskliga rättigheter är essentiellt för progressiva rörelser. Politiker som vill bygga en solidarisk och jämlik framtid kan inte blunda för övergrepp i andra länder. Det vi just nu ser är hur fruktansvärt demobiliserande sådan underlåtenhetspolitik är för folkrörelserna som Demokraterna försöker representera.

Gräsrotsrörelserna har visserligen aldrig varit särskilt förtjusta i Joe Biden. Det är fortfarande framför allt Bernie Sanders som väcker engagemang hos progressiva aktivister, liberaler som de ibland lite svepande kallas. Trots aktivisternas svala känslor fick Biden ett betydligt starkare stöd av gräsrötterna än vad Hillary Clinton åtnjöt valet 2016, vilket var avgörande för Demokraternas seger i det senaste presidentvalet. 

Många aktivisters stöd var villkorat att Biden gick gräsrötterna till mötes. Det var frågor som rörde allt från klimatinvesteringar till nedskrivna studieskulder och höjd minimilön. Flera av dessa förslag föll senare med minsta möjliga marginal när två demokratiska senatorer med starka band till fossillobbyn röstade nej.

Trots skiftet har förlusterna i kongressen i kombination med Bidens stöd för Netanyahus krigs- och människorättsbrott fått allt fler av hans koalition att vända honom ryggen.

Trots dessa motgångar har Biden sjösatt den största klimatsatsningen någonsin i USA. Biden har också visat engagemang för den fackföreningsvåg som med varsel och konflikter präglat det senaste året i USA. Agendan som Vita Huset presenterat har varit ett tydligt brott mot den nyliberala politik som både republikaner och demokrater länge bedrivit enligt många radikala forskare jag träffar. Trots skiftet har förlusterna i kongressen i kombination med Bidens stöd för Netanyahus krigs- och människorättsbrott fått allt fler av hans koalition att vända honom ryggen.

Händelserna påminner vagt om tidigare försök att upprätta ordentliga amerikanska välfärdssystem. Under ett tal i Ohio tal år 1964 lanserade president Lyndon B. Johnsson sin vision Det storslagna samhället. Amerikanerna skulle under hans ledning bygga ett samhälle som byggde på kunskap och skönhet. I Det storslagna samhället skulle barn och unga varken gå utan mat eller utbildning. Projektet skulle bli en förlängning av 1930-talets Nya giv som inneburit de första försiktiga stegen mot en välfärdsstat. I Det storslagna samhällets förtecken drev Demokraterna igenom stora reformer under mitten av 60-talet. De flyttade fram statens positioner och åstadkom imponerande resultat, åtminstone till en början. 

Under samma period blev USA dessvärre mer och mer involverade i Vietnamkriget. Förutom att kriget slukade ofantliga resurser som var menade att gå till sociala program så växte motståndet mot kriget till en storm som tvingade bort Johnson från presidentposten. Manegen var på så vis krattad för presidentkandidaten Richard Nixon som istället fortsatte eskalera konflikten och satte stopp för de sociala reformerna. Den som pratar med aktivister i dagens USA ser ibland vissa konturer från 60-talet. 

I dag har Bidens utrikespolitik gett honom epitetet ”GenocideJoe” samtidigt som Donald Trumps försprång i opinionen växer.

Mot slutet av Johnsons mandatperiod skanderade protestanterna ”LBJ, how many kids did you kill today?”. I dag har Bidens utrikespolitik gett honom epitetet ”GenocideJoe” samtidigt som Donald Trumps försprång i opinionen växer. I huvudsak ser Biden ut att förlora väljare till soffan, många jag möter tänker helt enkelt röstvägra. Det ser alltmer ut som att Trump kommer kunna rida på vågen av uppgivenhet och förbittring hela vägen tillbaka till Vita Huset. 

Väl där finns det inget som pekar på att Trump kommer göra livet lättare för palestinierna. Hans tidigare meriter i mellanöstern visar en djup avsky inför muslimer i allmänhet och kanske palestinier i synnerhet. På presidentposten finns det stor risk att Trump likt Nixon raserar vägen till fred, och kommer med säkerhet skrota alla reformer som den amerikanska vänstern tillkämpat sig sedan 2016.      

Den amerikanska erfarenheten visar att stater som gör sig medskyldiga till våld utanför sina gränser riskerar att göda extrema strömningar inom sina egna länder. Progressiva rörelser måste bygga på internationell solidaritet för att deras krav på rättvisa ska bli trovärdiga. Vi kan bara hoppas att Demokraterna lär sig av den här upprepade tragedin. Kanske gör även vi klokt i att minnas detta faktum då utrikespolitik knutits närmre den amerikanska efter att NATO-processen är fullbordats.

Jakob Segerlind, nationalekonomistudent vid The New School for Social Research i New York och fd förbundsstyrelseledamot för S-studenter