Inga Näslund: När kommer freden, och hur länge kommer den att vara?

Om några veckor har det gått tre år, sedan den där natten, då Ryssland anföll Ukraina med full kraft – 200 000 soldater, som ”övat” alldeles vid ukrainska gränsen i Ryssland och Belarus gick in med stridsvagnar, gröna militärkolonner började sin långsamma väg mot målet: att ockupera hela Ukraina – att inta Kyiv.

De hade en tydlig ”åtgärdslista” – den demokratiska regimen i Ukraina skulle avsättas, landet, med 45 miljoner invånare, skulle ”avmilitariseras” – Putin talade också i sitt tal om ”avnazifiering” – en del av den ryska propagandabilden av Ukraina gick ut på att anledningen till att man var så ”anti-Ryssland” var att man var ”nazister”. 

Det har också gått elva år sedan upproret på Maidantorget i Kyiv, då studenter och andra protesterade mot den pro-ryska Janukovitj-regimen som planerade att avbryta landets avtal med EU och i stället närma sig Ryssland. Det kunde man inte acceptera i Moskva och några månader senare hade man annekterat Krym-halvön och stödde ”utbrytarna” i Donetsk och Luhansk-regionerna. Officiellt var det inga ryska soldater på Krym eller i  ”utbrytarrepublikerna” men alla visste var de ”gröna männen” kom från, och att det handlade om en annektering. Redan då bröt Ryssland mot ett antal internationella avtal, framförallt mot Budapestavtalet från 1993 – det avtal där Ukraina avstod sina kärnvapen i utbyte mot säkerhetsgarantier från Ryssland, USA, och övriga västmakter.

I tre år har nu den fullskaliga ryska invasionen pågått – vi ser resultatet i form av sönderbombade ukrainska städer, över 40 000 ukrainare som genomgått amputationer, så många barn som står och gråter vid sina fäders och mödrars gravar – fäder och mödrar som aldrig kommer hem igen, som givit sitt liv för ett fritt Ukraina.

Det blev ingen segerparad i Kyiv 2022 – invasionen som skulle ta tre dagar, max, kom av sig och pågår fortfarande. Rysslands har enligt beräkningar förlorat nästan 850 000 soldater – som dött, försvunnit eller sårats så att de inte kan strida längre. Förlusterna på den ukrainska sidan uppskattas till cirka hälften. 

Om Ryssland inte fått stöd och materiell/personell hjälp från Nordkorea, Kina och Iran hade man redan förlorat kriget.

Det senaste halvåret har det gått lite bättre för de ryska trupperna än tidigare. En av orsakerna är att det militära stödet från väst, framför allt från USA, försenats på grund av västerländska politikers beslutsvånda och rädsla för ”upptrappning. I Washington har man på senare tid talat om att Ukraina borde sänka sin värnpliktsålder från 25 till 18 år – president Zelenskyj svarar med att påpeka att man har bataljoner man inte kunnat sätta in på grund av brist på materiel, och att det är en prioritet att kunna göra det innan man kallar in yngre åldersgrupper. 

Om Ryssland inte fått stöd och materiell/personell hjälp från Nordkorea, Kina och Iran hade man redan förlorat kriget.

I Washington har Trump tagit makten efter en valrörelse med många inslag av rysk desinformation – och det har bl a redan lett till att det amerikanska biståndsorganet USAID stängts ned, vilket i sin tur stänger ukrainsk rehab för krigsoffer, bland mycket annat.

Finns det då någon som helst möjlighet att det nu skulle kunna bli fråga om fredsförhandlingar inom överskådlig framtid? Trump har utsett ett ”fredssändebud” – Kenneth Kellogg. Putin som ironiskt nog ifrågasätter Zelenskyjs ”legitimitet” – Ukraina väntar med att genomföra val tills landet inte är utsatta för invasionskrig . Det ska vara Putin som talar om legitimitet, mannen som ändrat den ryska konstitutionen ett antal gånger för att kunna sitta kvar vid makten, och som genomfört ”val” med valfusk som man inte ens försöker dölja. 

Zelenskyj har förklarat att han är villig att förhandla – om han får säkerhetsgarantier från väst och fredsbevarande styrkor vid ryska gränsen.  Det är förstås svidande kompromiss när man vet hur ukrainarna behandlas på de ockuperade territorierna, när tusentals ukrainare plågas i ryska tortyrkamrar. 

Putin har också ända tills nu sagt att han kan förhandla, men inte med Zelenskyj. Just i dag har Kreml meddelat att man kan tänka sig att förhandla med Zelenskyj ändå. Troligen börjar realiteten med en hårt sanktionerad överhettad krigsekonomi bryta igenom Putins slagord om att Ukraina egentligen inte är ett land, ukrainarna inte ett folk. 

När det fullskaliga kriget inleddes räknade man i Moskva med att Zelenskyj skulle fly och lämna över till de quislingar man förberett. Planer har avslöjats som visar att man hade gjort listor över olika ukrainska grupper och hur de skulle hanteras – vilka som skulle avrättas, vilka som skulle sättas i fängelse och vilka (de flesta) som skulle ”omskolas” till patriotiska ryssar. Hur möjlig en sådan ”russifiering” av Ukraina skulle vara att genomföra, var nog den största felbedömningen från Putins sida när han satte igång kriget i februari 2022.

Man ska inte ha några illusioner – Moskva har inte börjat acceptera Ukraina som land, och i Kyiv vet man att Ryssland ständigt bryter alla ingångna överenskommelser. Även om man går med på att förhandla om fred, så är det inte säkert att den freden håller. Ett fredsavtal nu innebär med säkerhet ett nytt krig inom några år, något som Europa och Norden måste förbereda sig för.