Inga Näslund: Har vi råd att inte stötta Ukraina?
Man skulle önska att världen och det nya året, var lite ljusare.
Att förstå och ta in att vi har ett fullskaligt krig som pågår, i detta nu, några timmars flygtid från Sverige. Med bombplan som lyfter, varje dag, varje natt, från Murmansk – vårt eget närområde – för att döda människor och förstöra hus inte alls långt bort. Det är svårt.
Man vänjer sig, det är det värsta. Man vänjer sig vid bilder på döda människor, förstörda hus, utbombade städer. Och det måste vi kämpa emot.
Kriget i Ukraina är inte fruset, det pågår för fullt. Moskva har ställt om till krigsproduktion och får hjälp från Iran och Nordkorea. Granaterna regnar över de ukrainska försvararna, som måste ransonera sina egen ammunition – de har tillräckligt för att skjuta tvåtusen granater per dag, vilket bara är en tredjedel av vad ryssarna har.
För Putin har Ukraina, sedan 2014 då de trotsade påbuden från Moskva att bryta med Europa, varit en nagel i ögat, ett ”anti-Ryssland”.
Ukraina har imponerat på oss med sin motståndsvilja och sin fantastiska förmåga att klara av att stoppa en övermäktig fiende, en invasionsarmé som har som uttalat mål att förinta Ukraina som stat och införliva ett folk som de inte anser existerar. För Putin har Ukraina, sedan 2014 då de trotsade påbuden från Moskva att bryta med Europa, varit en nagel i ögat, ett ”anti-Ryssland”. Att ett grannland med en slavisk befolkning skulle kunna leva i frihet och demokrati, utveckla sin ekonomi och välstånd, medan den ryska befolkningen lever i en diktatur till största delen i stor fattigdom – det anser Putin vara en förolämpning. En kränkning av hans ryska värld, som han anser ska ersätta västvärldens dekadens och kaos.
Moskva har ända sedan Lenins tid lagt ned mycket kraft och resurser på att påverka opinionen i västvärlden, med tidvis mycket goda resultat.
Kaos, som Moskva är med och skapar. Vi ska inte vara naiva. Moskva har ända sedan Lenins tid lagt ned mycket kraft och resurser på att påverka opinionen i västvärlden, med tidvis mycket goda resultat. Jag har personlig erfarenhet från Radio Moskva, där jag arbetade i nästan fyra år i början av 90-talet, som översättare och uppläsare. En påverkanskanal som då bara var en skugga av sitt forna jag, i en brytningstid då det ändå såg ut som om Ryssland skulle kunna välja en annan väg, att man för första gången faktiskt skulle kunna lämna tusen år av auktoritära regimer bakom sig och bygga en ny, ljusare framtid för det ryska folket.
Ändå satt det i väggarna, sedan 30-talet hade Radio Moskva spridit sin propaganda över världen med sin personal under hård kontroll. Alla texter dubbelkollade, liksom alla översättningar. Historierna om tragiska människoöden, till och med på en sovjetisk arbetsplats som denna, som ansågs vara priveligierad. Eller kanske just därför. Flera år senare träffade jag i Stockholm en äldre rysk översättarkollega som tidigare, innan hon lyckats lämna Sovjet, arbetat där, och som inte kunde tala om sin tid på Radio Moskva utan att börja gråta.
Ryssland hade några år av hopp och framtidsdrömmar, men med Putins maktövertagande år 2000 så inleddes en ny auktoritär regim. Väst trodde på honom i början, men nu kan man se att den röda tråden som han började rulla ut när han kom till makten alltid har strävat efter att återupprätta det ryska imperiet. Det orättfärdiga anfallskriget mot Ukraina är en logisk följd. Och om vi låter honom vinna där, finns det absolut ingen anledning att tro att han skulle nöja sig med Ukraina.
Putin är vår tids Hitler, och det finns inte en enda konflikt, väpnad eller icke väpnad, som inte Putin sitter och funderar över hur han skulle kunna utnyttja den till sin fördel.
Kriget i Ukraina är vårt tids ödeskrig, som Andra världskriget var för de som var unga på 40-talet. Putin är vår tids Hitler, och det finns inte en enda konflikt, väpnad eller icke väpnad, som inte Putin sitter och funderar över hur han skulle kunna utnyttja den till sin fördel.
När vissa talar för fredsförhandlingar och fredsavtal med Ryssland, så ska man påminna om att Ryssland inte hållit ett enda avtal om Ukraina – eller om någon annan väpnad konflikt heller – som man skrivit på. Ukrainarna vet vad som väntar om man ger upp och underkastar sig, de har sett vad som händer i den delen av Ukraina som är ockuperad.
Ukrainas sak är vår. De slåss, också för oss.
Inga Näslund är Rysslandsexpert vid Palmecentret
