Ideologiskt förblindat att kräva nya jobbskatteavdrag

En färsk studie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, visar att arbetslösheten hos föräldrar med barn under 18 år inte ökade, fastän tiden med arbetslöshetsersättningen förlängts från 300 till 450 dagar. 

Rapportförfattaren säger sig vara förvånad över resultatet. Enligt nationalekonomiska teorier ska ju mer generösa ersättningar leda till att folk stannar kvar i arbetslöshet längre. Eftersom det inte finns några ekonomiska incitament att snabbt hitta jobb. 

Den som hunnit se ett antal nationalekonomiska teorier som inte visat sig stämma med empiriska erfarenheter är dock inte särskilt förvånad. Över huvud taget gäller att de här enkla teorierna om att med ekonomiska belöningar eller bestraffningar få folk att bete sig på ett visst önskat sätt inte är så värst träffsäkra. Kanske för att de är så kraftigt förenklade. 

Möjligheten för en arbetslös att få nytt jobb handlar inte bara om vederbörandes vilja att söka och ta arbete – det handlar till dominerande del om möjligheten att få arbete. Något som i sin tur handlar både om den individuella kompetensen i förhållande till de lediga jobben, om konjunkturläge och läget på arbetsmarknaden. 

Dessutom, oavsett hur ersättningen ser ut, så brukar arbetslösa vilja ha jobb. 

Det är det riktigt obehagliga med de här teorierna om den låga ersättningens nödvändighet – den underkänner helt människors egna ambitioner och egna drivkrafter. 

Alliansregeringens försämringar av a-kassa och sjukförsäkring byggde helt på incitamentsteorierna, och med det på underkännandet av individernas egna drivkrafter. Om folk inte utsattes för ekonomisk press, skulle de bara gå och lata sig på skattebetalarnas bekostnad. 

Det faktum att långtidsarbetslösheten trots införande av dessa ekonomiska piskor bara fortsatt att öka har inte fått Moderaterna att ställa sig frågan om det möjligen är något fel på teorierna. 

Det senaste utspelet, att ge långtidsarbetslösa som skaffar jobb en bonus, är uttryck för exakt samma uppfattning om att det bara är ekonomiska styrmedel som får arbetslösa att vilja jobba igen. Det som hänt är bara att man bytt styrmedel, från piska till morot. 

Möjligen speglar det en begynnande insikt om att piskan inte fungerade. Det är förstås välkommet, men nedvärderingen av de arbetslösas egna drivkrafter är densamma. Dessutom bortser de – som så ofta annars – från vad den här typen av bidrag kan leda till i form av fusk på arbetsgivarhåll. 

Folk ska inte bestraffas för att de saknar jobb, och inte heller belönas för att de skaffar arbete. De som har svårt att få jobb ska få stöd att förbättra sina kunskaper och sina meriter – för det är vad som hjälper. Att Moderaterna ska ha så svårt att inse det är lika märkligt som frustrerande. 

Moderaterna har över huvud taget problem med att erkänna fakta som inte passar ihop med deras världsbild. Förra veckan krävde två moderata kommunalråd ett sjunde jobbskatteavdrag, för att stärka sysselsättningen – och klagade över att Socialdemokraterna här satte sin ideologi framför vad forskningen visade! 

Om man ska gapskratta eller sucka uppgivet är väl en smaksak – för det där att sysselsättningen ökar ju fler jobbskatteavdrag det blir, det är helt och hållet baserat på skattesänkarideologi. Inte forskning. Idéerna om att skatteavdrag får fler att vilja jobba grundar sig på ekonomiska teorier – som inte riktigt hållit för konkreta utvärderingar. 

Just IFAU kom 2019 med ett arbetspapper som, enligt deras eget pressmeddelande, visade att jobbskatteavdrag över huvud taget hade oklara effekter. En genomgång av skatteavdrag för förvärvsarbetande i ett antal länder visade på marginella effekter i några fall, inga effekter alls i andra. Vad de svenska avdragen beträffar följer de de mönster man kan förvänta sig med hänsyn till konjunkturer och befolkningsförändringar, så i den mån de haft några separata effekter kan det också bara vara marginellt. Och definitivt inte värt kostnaderna. 

Vad jobbskatteavdragen rent faktiskt gjort är att fördela om konsumtion mellan offentlig och privat. Folk har fått mer pengar att köpa för (och, dessvärre, också att driva upp bostadspriserna med), medan det har blivit mindre pengar till sådant som äldreomsorg, sjukvård, socialtjänst, skola, och poliser. Jobben har följaktligen ökat i den privata sektorn, minskat i den offentliga. 

Med andra ord, jobbskatteavdragen handlar inte om den totala sysselsättningen, utan om vilka sorters jobb som uppstår. 

I dag finns en stark uppslutning bakom kravet på fler jobb inom äldreomsorgen – för fler jobb är vad som krävs om man ska kunna rätta alla de brister som coronakrisen så obarmhärtigt lyft fram i ljuset. 

Och om vi ska kunna lösa upp problemen i de socialt utsatta bostadsområdena så kräver det också fler jobb – inom barnomsorgen, socialtjänsten, skolan och polisen. 

Om man tror att vi åstadkommer det med ett sjunde jobbskatteavdrag, då är man ideologiskt förblindad. Vad som tvärtom behövs är att ta tillbaka flera – minst – av dem som redan har gjorts.