Annons:
Annons:

Helén Pettersson: Ett tryggt samhälle utan väskor under sängen

”Är det där de nya stenlejonen?” Jag hörde en liten kille ställa frågan till sin mamma på Drottninggatan i Stockholm ett par veckor efter terrorattentatet våren 2018. Mamman tittade förvånat på pojken och svarade något svävande, och undrade hur han visste att det var nya lejon. Hon nöjde sig med pojkens lika svävande svar om att han ”hade hört det någonstans”, och de pratade inte vidare om det då.

När jag växte upp under 70- och 80-talet hade jag en liten tygväska under min säng, med mina viktigaste   ägodelar. Det var, om jag minns rätt, mina finaste glaspärlor och ett foto på min hund. Väskan var packad av en anledning. Det var den jag skulle ta med mig när bomben föll, när jag skulle springa till mötesplatsen bakom soptunnorna på gården och träffa min kompis som bodde i samma hyreshus. Alla barn visste var närmaste skyddsrum fanns, både i hemmet, i skolan, och i våra kompisars hem. Det var en naturlig del av livet då. Men självklart var vi rädda.

Under de tidiga ungdomsåren späddes rädslan och känslan av världens oundvikliga undergång på. Under 80-talet slog musikvideorna igenom, och tydliggjorde musikens budskap för alla. Jag minns Genesis ”Land of confusion” med animerade karikatyrer av dåtidens världsledare, där Ronald Reagan av misstag kom åt kärnvapenknappen och utplånade världen. Jag har fortfarande mardrömmar om den videon, 35 år senare. Ultravox ”Dancing with tears in my eyes” handlade om de sista minuterna i livet efter en kärnkraftsolycka. ”Russians” där Sting hoppades att ryssarna också älskade sina barn. Det finns fler exempel, och de bidrog alla till att skapa en mycket tillspetsad och skrämmande världsbild för oss som växte upp då.

Decennierna efter det tog världen en helt annan vändning. Muren föll, fler länder blev demokratiska, sjukdomar utrotades, världsfattigdomen minskade. Barnen var tryggare, åtminstone i vår del av världen. Skyddsrummen byggdes om till källarförråd, och utsikten för mer fred i världen var god.

Och så, plötsligt enligt vissa, smygande realistiskt enligt andra, så vänder det igen.

Med en klimatkris som känns oöverstiglig för människor i allmänhet – men för barnen i synnerhet.

Med ökad rasism inom och utom Europa, med växande odemokratiska krafter. Med terrordåd i Stockholm. Och nu är barn rädda igen.

Det finns mycket vi kan och måste göra nu. Jag hoppas att mamman på Drottninggatan tog upp samtalet med sonen igen. Att de tillsammans pratade ut om sina rädslor och vad man kan göra för att göra samhället tryggt och säkert. Jag hoppas alla vuxna pratar med barn i sin närhet om klimatfrågan, utan att för den skull framställa problemen som olösbara. Det är vi som måste förklara att vi har verktygen och makten att förändra. Vi måste föra kunskap, möjligheter och framtidstro vidare till nästa generation, för de får aldrig bli rädda människor utan hopp. Då går samhällsgemenskapen förlorad.

Vi måste sätta stopp för odemokratiska krafter, både i Sverige och i resten av världen. Du och jag måste organisera oss politiskt och stå upp för demokratin. Vi måste prata med varandra och solidariskt ställa oss sida vid sida mot förtryck. Det är allas vårt ansvar att göra detta tillsammans, om vi vill ha ett samhälle där varken barn eller vuxna är rädda.  Det är vi som bestämmer hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas. Nu är det nio månader till nästa val. Det kommer att bli ett avgörande val för vår framtid. Jag hoppas vi är många, många som kommer att kämpa sida vid sida för en socialdemokratisk valseger som ger stärkt demokrati, fred, solidaritet och mänskliga rättigheter. För det trygga samhället, där inga tygväskor behövs under sängarna.

Helén Pettersson är riksdagsledamot (S)

Annons:
Annons: