Hans Dahlgren: S måste aktivt driva på om nedrustning
Året är 1981. Olof Palme besöker Hiroshima och det mäktiga fredsmonumentet. Dess karakteristiska kupol har bevarats i samma skick som direkt efter bombningen 1945, för att påminna om atomvapnens oerhörda förintelsekraft.
En av de överlevande från 1945, en fotograf, visar Palme runt i staden och berättar om egna minnen från den dag bomben briserade.
– Det var som en samling spöken och jag kunde inte förmå mig att fotografera en så miserabel scen. Men jag förhärdade mig och tryckte på slutaren…
– Sedan ropade jag till dessa lidande människor att de skulle ta väl vara på sig, och så återvände jag hem. Men ännu i dag hör jag deras röster som bönfaller om vatten. Det var helvetet på jorden.
Den första atombomben krävde över 200 000 dödsoffer. Och alltsedan 1945 har världen tvingats leva med kärnvapnen som ett existentiellt hot. Efter ett atomkrig kommer de överlevande att avundas de döda, har det sagts.
Mest nära ett nytt världskrig var vi nog under Kubakrisen 1962. Ett kvarts sekel senare gjorde ledarna i Moskva och Washington ett unikt försök att hindra en upprepning. På besök i Vita huset fick jag senare höra Ronald Reagan själv berätta om detta. Han hade nyligen i Reykjavik träffat den nye sovjetiske ledaren, Michail Gorbatjov. I dagar hade de förhandlat om att inom tio år helt och hållet avskaffa alla kärnvapenmissiler. Båda kände ett moraliskt ansvar att göra sig av med dessa massförstörelsevapen.
– Vi var så här nära att komma överens, sade Reagan, och visade med tummen och pekfingret att det bara rörde sig om millimetrar.
De permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd upprepar ibland att ett kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och därför aldrig får utkämpas. De tycks mena att dessa vapen bara är till för avskräckning.
Min slutsats är att vi borde göra mer för att åstadkomma det som Reagan och Gorbatjov var så nära, att få bort alla kärnvapen.
Det kanske känns tryggt, om vi kunde lita på att alla skulle ha denna inställning. Men det kan vi inte.
Lyssna bara på Vladimir Putin. Han skryter med att Ryssland har världens mest moderna och avancerade kärnvapen. Och han talar öppet om att risken för att kärnvapnen ska användas har ökat. Detta är fruktansvärt.
Västvärlden har i stor enighet understött Ukrainas motstånd mot den storskaliga ryska invasionen. Men västsidan har också varit försiktig. Den har aktat sig för att det i Moskva skulle uppfattas som att EU eller USA eller Nato är den direkta motståndaren. Och detta för att inte provocera fram en användning av kärnvapen. Hotet om att sätta in dessa vapen kan redan ha förlängt kriget.
Min slutsats är att vi borde göra mer för att åstadkomma det som Reagan och Gorbatjov var så nära, att få bort alla kärnvapen.
Det är kanske inte så opportunt att stå på barrikaderna i den frågan, samtidigt som Sverige nu söker medlemskap i en försvarsallians som har just avskräckning med kärnvapen i sin strategiska doktrin.
För Socialdemokraterna borde det vara självklart att driva på i nedrustningsspåret.
Hur vi skulle se på denna doktrin var en viktig fråga för många som deltog i fjolårets socialdemokratiska dialog om vår säkerhetspolitiska linje, även om partiets underlag inför de diskussionerna inte tog upp kärnvapenproblematiken.
Det går heller inte att vara nöjd med att Ulf Kristerssons regeringsförklaring talar mångordigt om upprustning av det svenska försvaret, men inte säger ett ord om kärnvapenhotet eller om behovet av kärnvapennedrustning.
För Socialdemokraterna borde det vara självklart att driva på i nedrustningsspåret. Vi har haft företrädare som gjort stora avtryck där – Alva Myrdal och Olof Palme, men före dem också Östen Undén och Ernst Wigforss. Det arvet behöver nu förvaltas aktivt.
Hans Dahlgren är tidigare sekreterare i Palmekommissionen
