Annons:
Annons:

Gustaf Lantz: ”Då tänker jag hoppfullt på öppningen i muren sommaren 1990”

24 februari 2022, ett nytt kapitel. Men inte det första och inte det sista.

Jag fastnar framför en bild i mammas fotoalbum från när hon tog oss med ut i det fria Europa. Året var 1990. Mamma var nyskild och Europa återförenat. Jag och syrran sitter i en öppning i Berlinmuren och hackar i betongen för att göra hålet större. Även fast jag bara är nio år på bilden minns jag hur friheten vibrerade i luften. Berlin -90 var som en stor grusplan på nyårsafton. Sällskap från olika fester blandas med varandra på tolvslaget genom skålar, lyckönskningar och kramar. Vem som köpt bubblet eller fyrverkerierna saknar betydelse.

Tyvärr är barn lika medvetna om sin omvärld nu som då. På TV4-nyheterna ser jag ett barn som sitter i sin vagn och säger att hon inte vill dö. Att hon vill att kriget bara ska ta slut. Lufteld över Kiev är något annat än fyrverkerier över radhuslängor. Världen är brutalt orättvis.

Året efter gymnasiet åkte jag till Seattle för att hälsa på min systers nya kille. Jag mellanlandade i New York och tog mig in till Manhattan för att göra stan på 24 timmar. Den analoga kameran gick varm. När jag hämtade ut mina framkallade bilder frös jag till is. Där ser jag det som inte längre finns – Tvillingtornen från alla möjliga och omöjliga vinklar. Mellan kamerans intryck, och fotopapperets avbild, hade världen bytt kapitel.

2001 blir tilliten mindre och metalldetektorerna fler. IS föds ur Bagdads ruiner. Dominobrickorna faller en efter en och 2015 når flyktingvågen Sverige med full kraft.

Jag vaknar av ett Messengermeddelande från min vän 05.07, ”Fy fan. Kriget har börjat. Det är storinvationen”. Jag tittar på min dotter bredvid mig i sängen som fortfarande sover. Den här gången finns hon med mig när världen byter kapitel.

Jag önskar att det var vi som skulle tågluffa till Berlin -90. Att det var hon som skulle hacka betong och ha frihetens vindar i håret. Men nu ligger vi här och jag försöker lista ut hur dominobrickorna ska falla den här gången. Vad säger Serbiens premiärmister? Hur reagerar Kina? Vad händer i Georgien? Vad kommer hända i Sverige?

Riksdagen håller frågestund med statsministern samma dag. Något som kan beskrivas som ett Ring P1 för riksdagsledamöter. Alla är fria att ta upp vad hjärtat är fullt av. Denna dag inleds frågestunden med att vi alla applåderar Ukrainas ambassadör som är på visit i riksdagen. Allvaret hänger i luften.

Första frågeställare är Ulf Kristersson. Jag kommer på mig själv med att bli uppriktigt glad av att se och höra honom. Han är för dagen tyngd av allvar och ansvar, men som alltid orädd och frispråkig. En förutsättning för detta är att varken han eller hans familj riskerar förgiftning eller fängelse beroende på hur han väljer orden.

I Ryssland är det tvärt om en realitet med sådana metoder. Videon på när Putin totalt förnedrar sin stammande spionchef med uppläxande frågor gjorde mig illamående. Den värsta sortens mobbning i den extremaste formen av maktöverläge.

Putin är livrädd för kraften i demokratin. Att slå mot Ukraina med våld, är att samtidigt slå mot ryssar som vill något annat med sitt land. Ukraina, som många ryssar har goda och nära relationer med, får i Putins värld inte vara en demokratisk fyr. I Putin-tv hörs inga ukrainska barn skrika.

”Hur ska det kunna bli en förändring i Ryssland?” tänker jag uppgivet när jag ser Magdalena Andersson och Ulf Kristersson mitt i ett respektfullt samtal framför mig i kammaren.

Då kommer jag att tänka jag på ett hål som ingen tv-propaganda eller brutal säkerhetstjänst kunde täta. Då tänker jag hoppfullt på öppningen i muren sommaren 1990.

Gustaf Lantz är riksdagsledamot (S)

Annons:
Annons: