Ett långt liv i arbetarrörelsens tjänst

Ragnar Strömberg föddes 1921. Han har varit medlem i Socialdemokraterna sedan han var ung och har varit aktiv i allt från ABF och IF Metall till PRO och Folkets Hus. Det här är hans berättelse.

– Jag är född 300 meter härifrån. Men det är ju ombyggt nu, säger Ragnar Strömberg och pekar med handen i riktning mot sydöst.

Det är en halvt solig, halvt mulen dag i augusti. Framåt dagen börjar det blåsa och björkfröna strösslar ner på bordet. Coronapandemin har pågått i över ett halvår, men Ragnar Strömberg vill ändå helst göra intervjun på plats och inte i telefon. Det går ju bra när man kan sitta i trädgården.

Han tycker det är tråkigt med coronan. Ända fram till att den slog till i Sverige i början av mars var han iväg och dansade. Dansen är hans passion och den tänker han ta upp igen så fort pandemin släppt sitt järngrepp.

– Jag har dansat i 25 år. I Brunnsparken i Adolfsberg och i dansklubb i Laxå. De brukar säga ’vi vill dansa med dig, Ragnar, för du kan dansa’. Och det vet jag att jag kan. Jag har bra musiköra och gillar musiken och de fina orkestrarna. Jag har dansat med många tusen tjejer. På senare år har jag inte behövt bjuda upp, jag har blivit uppbjuden hela tiden, säger Ragnar Strömberg med glimten i ögat.

Men livet har inte alltid varit en dans. 13 år gammal fick han börja jobba i skogen med sin pappa som var grovarbetare. Ragnar berättar om en vinter då det var minus 30 grader.

– Farsan sa åt mig att ta av mig och springa barfota i snön så jag fick upp värmen i fötterna och det fick jag göra. Då kom blodcirkulationen igång igen.

Det blev inga skador på fötterna och även om det var hårda tider tycker Ragnar Strömberg att han lärde sig mycket också.

– Det var bra. Jag har haft nytta av det sedan.

Efter skogen arbetade han ett par somrar hos en av traktens bönder. 

– De visade en ju inte så mycket, utan man fick lära sig av de andra. Det har gått bra det med.

I skolan gick han sex år. Men speciellt roligt tyckte han inte att det var.

 – Men jag kände att jag var tvungen att göra som de sa och jag var inte busig. Lärarna tyckte om mig och jag fick gå och hämta post och sådant till dem, säger han.

Trots att skolan inte var rolig har han senare lagt hundratals timmar på vidareutbildning på bland annat fackföreningsrörelsens skolor som till exempel Brunnsviks folkhögskola och även på studiecirklar. Inte minst i bokföring viket ledde till att han både fick deklarera åt andra och sitta som kassör i en mängd olika styrelser.

Men innan Ragnar Strömberg blev den föreningsmänniska han fortfarande är skulle han göra sin militärtjänst. Andra världskriget pågick för fullt. 1941, 20 år gammal mönstrade han. Rekryten gjorde han på artilleriregementet A6 i Jönköping där han utbildades till signalist.

– Det var jag under hela krigstiden. Vi låg på beredskap först i Skåne och sedan i Värmland. I Värmland var det otäckt för det var nära krig då.

Ragnar Strömberg och hans kamrater låg i Charlottenberg precis in till norska gränsen och fick ställa upp sina kanoner riktade mot tyskarna på andra sidan.

– Jag blev uttagen till signalist framme vid o-platsen (observationsplatsen, reds. anm.). Det var inte många meter fram till gränsen och kriget den natten.

Var du inte rädd?

– Jo, det var jag ju. En del grät och sa att de aldrig mer skulle komma tillbaka hem. Men det var inte så farligt med mig. Jag klarade det rätt så bra ändå. Men det var inte längre bort än att vi hörde fienden prata på tyska på andra sidan. Den natten trodde vi det skulle bli krig.

Minns du hur du tänkte innan kriget, när nazisterna kom till makten på 30-talet?

– Vi hade ju ingen radio då, men man hörde ändå att det var ett elände i hela världen. Jag tänkte likadant som jag tänker nu. Att det var ett helvete för folk. Att det var Tyskland som var ansvarigt för kriget.

Men det blev inget krig för Sverige den där natten i Charlottenberg i början av 1945 när Ragnar Strömberg och hans kamrater var rädda. Det hela blåstes av och de fick åka hem till förläggningen i Charlottenberg igen.

– Det var ju för väl. Men det var ruggigt för det var inte långt bort.

När har väl var tillbaka i lugnet i Närke igen började han jobba på Vretstorpsverken som hade grundats 1923 med inriktningen att tillverka utrustning till jordbruket.

– Där har jag hållit på i 45 år sedan. Jag har provat alla möjlig jobb där. Jag började i smedjan och lärde mig smida lättare saker till en början. Sedan kom jag till svarvarna och fick svarva axlar. Det var jobb som var kinkiga att göra. Man fick känna sig till med filen att det var lagom, berättar han.

Förutom det vanliga jobbet uppfann Ragnar ett verktyg som han fick pris för.

– Det var ett järn som skulle böjas på det här viset, säger Ragnar och visar i luften.

Bågarna användes sedan till tröskverk där de satt under cylindern.

Det är tydligt att han trivdes mycket bra på jobbet. Kamratandan var fin, berättar han.

– Ja, den var alla tiders.

Var det ett hårt arbete?

– Inte så farligt. De sista dryga 15 åren jobbade jag i verktygsförrådet, beställde verktyg och såg till att allt fanns, så det var ju inte som när jag var liten och högg i skogen eller när jag som pojke jobbade på sågverk.

Då var han bara 16 år och fick åka neråt Östergötland mot Finspång.

– Det var ett rätt så tungt arbete. Jag hade ju ingen bil utan cyklade dit tidigt på måndagsmorgnar och hem på fredagskvällar.

Bodde gjorde han i en barack nere vid sågen och lönen var en fyra till fem kronor i timmen. Pengarna fick han lämna till sin mamma och pappa.

– Lite gjorde jag väl av med själv. Jag var ju kring i parkerna och det kostade inträde.

På Vretstorpsverken kom Ragnar Strömberg tidigt in i fackföreningsstyrelsen i IF Metall.

– Jag har jobbat i styrelsen sedan jag var 24 år och hela mitt liv sedan.

Varför tror du att du engagerade dig både fackligt, i pensionärsorganisationen och i studiecirklar?

– Jag var så intresserad av arbetarrörelsen. Den var hela mitt liv. Jag ville ha förändring till det bättre för jobbarna. Det gick jag in för helt och hållet.

Hur tycker du att det är i dag?

– Ja, jag får säga att när det gäller arbetslivet har arbetarna fått ge efter. Det är inte samma intresse för det fackliga som det var på den tiden. Det är synd.

Trots sina snart 99 år har Ragnar Strömberg inte lagt engagemanget åt sidan. I PRO gick han med så fort han blev pensionär och är fortfarande med. Där har han också suttit som kassör i många år.

Tidigare i år debuterade han dessutom som föreläsare. Han höll ett föredrag om hur det var under kriget, berättade om ransoneringskort för mat och kläder, men även om tiden som ledde fram till kriget.

– Det var inte lätt för husmödrarna att få det att räcka till på den tiden. Vi var fem syskon. Jag var äldst. Nu är det bara jag och min yngsta syster Gulli som bor bara en bit bort som är kvar.

Efter kriget började ett nytt liv för Ragnar. 1945 träffade han den kvinna som kom att bli hans fru och som han levt tillsammans med hela livet tills hon gick bort för 20 år sedan.

– Jag fick tag i Asta, min fru, i parken. Precis efter kriget. 1948 gifte vi oss. Hon jobbade på skofabrik när hon var ung, men sedan slutade hon där och jag byggde det här huset där vi flyttade in.

Här bor han fortfarande, Ragnar Strömberg. Hjälp av dottern har han, men annars klarar han sig mest själv. Den stora trädgården med fruktträd, bärbuskar och fin gräsmatta betalar han för att få hjälp med och murbruket i trappan som på ett ställe börjat vittra sönder kommer ett av barnbarnen i nästa vecka och ska laga tillsammans med Ragnar. Sedan har han en svåger som kör med honom och handlar mat på Ica i Vretstorp. Svågern är 91 år, men kör fortfarande bil. Ragnar själv slutade på dotterns inrådan att köra bil för åtta år sedan. Men mat lagar han varje dag.

– Lite enkelt bara. Igår gjorde jag tunnpannkakor, jag kokar potatis och gör sås och så köttbullar, men dem köper jag i affären.

Baka började han med när hustrun Asta inte orkade längre. I perioder har han bakat både äppelkakor och bullar. Och två sockerkakor i veckan under lång tid, men numera får det räcka med en.