Annons:
Annons:

Pierre Schori: ”I dagens debatt underskattas grovt kärnvapenhotet”

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg under en presskonferens i början av april. Foto: Nato

En folkomröstning i Natofrågan är inte aktuell som det var med folkomröstning om högertrafik och EU. Men vi kan lära oss av dessa, att det gavs tid för eftertänksamhet och debatt utan närtida stoppdatum och hets. Det skriver Pierre Schori i denna essä.

Två gånger tidigare har Sverige stått inför ett radikalt säkerhetspolitiskt val likt det i dag.  

Den första gången var 1956 då ryska stridsvagnar invaderade ”broderlandet” Ungern för att slå ned ett folkligt uppror.

Sverige övervägde då att skaffa kärnvapen, något som livligt förordades av Högerpartiet och Krigsmakten som ville ha svenska taktiska kärnvapen. Starkt stöd kom från Herbert Tingsten på DN som också ville ha med Sverige i Nato. 

Men projektet lades ner på 1970-talet i utbyte mot skydd av USAs kärnvapenparaply, enligt Robert Dalsjö på Totalförsvarets forskningsinstitut i juni 2019. Om han har rätt, så betyder detta att vi inte behöver Natomedlemskap, vilket Joe Biden antydde under sitt Sverigebesök 2016.

Dalsjö sa också, att ”kärnvapen och kärnvapenavskräckning är grundbulten i den internationella ordningen sedan 1945. Om man förbjuder det så rasar hela den världsordningen samman”. (TT 17/1 2019). Ord som han kanske ångrar i dag.

Tage Erlander och Olof Palme beslöt att skrinlägga atombomsplanerna. Vi skulle automatiskt göra oss till ett mål för ryska missiler, menade statsministern. Opinionen mot atombomben hade letts av kvinnoförbundet och stöddes i regeringen av Ulla Lindström, utrikesministern Östen Undén och Gunnar Sträng.

Undén förde in begreppet kollektiv säkerhet i svensk utrikespolitik. En föregångare till Palmekommissionens Gemensam säkerhet. 

1961 lanserade han Undén-planen i FN. Ett antal kärnvapenfria stater skulle bilda en non-atom-club för att trycka på kärnvapenmakterna att komma överens om ett provstoppsavtal. 

Gemensam säkerhet 20 år senare tillkom då både USA och Sovjetunionen var engagerade i konflikter och anfallskrig som stred mot folkrätten. USA i Vietnam och Latinamerika, Sovjet i Afghanistan. Och båda kapprustade med kärnvapen.

Alliansfriheten och Palmes ledarskap bidrog till att han kunde samla framträdande politiker från både nord och syd, öst och väst, bland andra USAs förre utrikesminister Cyrus Vance och rådgivaren till Sovjetledaren Leonid Brezjnev, Georgi Arbatov.

Huvudbudskapet i kommissionens slut­rapport 1982 var: ”Det finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse”. Vance skrev senare: ”Efter att ha studerat Palmekommissionens rapport tog Gorbatjov till sig både begreppet ´gemensam säkerhet´ och många av kommissionens förslag”.

Tre år senare upprepade Michail Gorbatjov och Ronald Reagan kommissionens ord: ”Vi har kommit överens om att ett nukleärt krig inte kan vinnas och får aldrig utkämpas”. 

Insikten banade väg för det första avtalet om kärnvapennedrustning: INF-avtalet 1987 mellan USA och Sovjetunionen om att avskaffa kärnvapenbärande medel- och kortdistansrobotar i Europa.

Denna historik visar på vikten av allians­fria stater med uthålligt freds- och säkerhetsfrämjande arbete. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Hade vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som Nato hade detta inte varit möjligt.   

Den andra gången var när svenska soldater år 2003 bytte insignier och flagga, från att ha ingått i FNs fredsbevarande styrkor till att tjäna i det Pentagonledda Afghanistankriget under Nato. Resultatet blev ett 20-årigt militärt fiasko för Nato. Snart fanns det inga svenska blå baskrar vilka ju hade skapats av Dag Hammarskjöld. 

Utredningen 2017 om Sveriges deltagande i kriget 2012–2014 kom till den bittra slutsatsen att inget av målen för insatsen – kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati – hade uppnåtts. Den enda påtagliga effekten var att vi underströk vår lojalitet med Nato.

En norsk utredning 2016 kom till samma insikt: ”Det viktigaste för Norge var att säkra ett gott förhållande till USA och bevara NATO:s relevans”.  

Vilken analys har Nato själv dragit av nederlaget sju år senare? Ingen. I Sverige har det också rått total radiotystnad. Däremot avslutade Biden kriget med orden – ett misstag utan like. 

Nu står Sverige och socialdemokratin inför ett tredje säkerhetspolitiskt vägval.

Även nu står högern och ett slags militär­industriellt komplex för både atombomb och Natomedlemskap. 

I detta Nato som ska förbli en kärnvapenallians så länge kärnvapen finns, enligt dess hemsida. Där står också att över kärnvapnen ska USA ha en ”absolut kontroll (och förmynderskap)”.

Ingen Natostat har skrivit under FN-konventionen om förbud av dessa världens domedagsvapen. Disciplinen är nu lika hård som under medlemmen Portugals kolonialkrig i Afrika och under USAs Vietnamkrig. Sverige fick smaka på den karamellen då Margot Wallström röstade för konventionen 2017. Både Pentagon och Nato uttalade sin oro, och vi var inte bland de stater som sedan drev igenom förbudet.

Går vi med i Nato ger vi upp alla möjligheter att främja det mål vi har haft sedan 1960-talets början, en kärnvapenfri värld.

Irland och Österrike har ratificerat kärnvapenförbudet och tänker förbli alliansfria. De länder som undertecknat konventionen ska på Österrikes inbjudan i sommar diskutera hur avtalet ska kunna stärkas. 

– Det mötet har ju fått en helt annan betydelse efter Putins kärnvapenutspel, kommenterar Nobels fredspristagare ICAN.

Det är en illusion att tro att vår säkerhet tryggas under ett radioaktivt kärnvapenparaply, som ytterst tillhandahålls av den som sitter i Vita huset. Faran är inte bara en ny Trump. Nixon hotade Vietnam med kärnvapen. 

Efter 11 september sa George Bush till världen: ´är du inte med oss är du mot oss´. England, Spanien och Danmark svarade med att delta i det illegala Irakkriget som bidrog till fullt kaos i regionen och jihads utspridning i Afrika. Danmarks bidrag blev en ubåt! 2009 blev den ansvarige statsministern Fogh Rasmussen Natos generalsekreterare.

Kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan, sa Olof Palme. Då var de fem, nu är de nio.

Detta är kärnvapenålderns grymma budskap: den rådande terrorbalansen hotar allt mänskligt liv och gagnar samvetslösa despoter. Vår oförmåga att eliminera kärnvapenarsenalerna har skapat mardrömmen att en hänsynslös våldsverkare som hotar med atombomb också får ett övertag.

Det är hög tid för en seriös säkerhetspolitisk dialog.

Vi har haft folkomröstningar om rusdrycksförbud och högertrafik, pensioner och EU. Det lär inte vara läge för att göra så med Natofrågan även om den är viktigare. Men vi kan lära av dessa, att det gavs tid för eftertänksamhet och debatt utan närtida stoppdatum och hets. 

Jämför också med oljekrisen på 1970-talet. Då Palme höll offentliga utfrågningar i riksdagen för att upplysa medborgarna och förankra beslut, det var folkbildning och god politik.

 Det är välkommet att partiledningen nu startar en ”säkerhetspolitisk dialog”.

”Det som är viktigt för oss är inte minst det långsiktiga perspektivet, så man inte fattar ett beslut bara utifrån hur det ser ut i dag”, ” sa partisekreteraren. Och partiordföranden uppmanar oss klokt att hålls huvudet kallt och fötterna på jorden.

Dessa rådslag inom partiet blir viktiga i sak men också för partidemokratin och den folkliga legitimeten. Att föra in Natofrågan i valrörelsen som Moderaterna vill, är oklokt. Och att hasta fram ett beslut inom vår stora folkrörelse som tar fred och demokrati på allvar är också oklokt. Frågorna är alltför stora och alltför många. Bäst är att låta debatten gå och återkomma efter valet. Då vet vi också vem som styr i USA.

1975 samarbetade president Kekkonen och Olof Palme för att lansera en kärnvapenfri zon i Norden. Efter S-valnederlaget 1976 avbröt de  borgerliga projektet. 2017 partikongress återförde det till dagordningen. Ska den punkten också rivas upp? 

I granskningen måste ingå Natos roll i Afghanistankriget. Vem bestämde och vilket inflytande hade vi? Varför höll vi på så länge?  Vi behöver lära oss vad Nato egentligen är och hur det fungerar i olika kriser. Enligt Mike Winnerstig, chef på enheten för säkerhetspolitik på FOI, skulle sannolikt hela det svenska försvaret integreras vid medlemskap. Vi såg vart det ledde i Afghanistan. 

I dagens debatt underskattas grovt kärnvapenhotet och samtidigt överskattas risken av en ryskinvasion.

I dagens debatt underskattas grovt kärnvapenhotet och samtidigt överskattas risken av en rysk invasion. Eller som Ilmari Käihkö vid Försvarshögskolan sa i DN 17/4: ”Risken att det blir krig i Sverige måste bedömas som väldigt låg. Ryssland är rätt upptagen i Ukraina”.  Han tillade: ”Det finns även nackdelar med att gå in i Nato. Kärnan i försvarsalliansen är säkerhetsgarantier från Natos artikel fem. Samtidigt lovar man stöd till andra medlemsländer om något händer, och kan alltså bli indragen i en konflikt som inte har med oss att göra. Det känns viktigt att folkförankringen är så stark som möjligt”. 

Den internationella debatten bör ingå i vårt beslutsunderlag. Vissa amerikanska forskare påtalar faktiskt nu Sveriges och Finlands ´neutralitetspolitik´ som en möjlig modell för Ukraina. Andra menar att svenskt och finskt Natomedlemskap ger näring åt Putins bisarra narrativ att en aggressiv omvärld håller på att omringa Ryssland. 

Häromveckan antog EUs utrikesministrar en ny säkerhetsstrategi – Strategisk kompass för säkerhet och försvar.

Vi bör komma ihåg i allt vapenskrammel att EU och FN har huvudroller i stödet för Ukraina ekonomiskt och humanitärt, militärt och politiskt. USA har förstås också en huvudroll, men inte Nato.

Putin är inte Ryssland, hans skräckvälde är inte evigt. En dag kommer en ny Gorbatjov.

När vi demonstrerade utanför Rysslands ambassad 24 februari stod en ung kvinna med plakat på vilket hon hade målat två flaggor, den ukrainska och den ryska, och texten ”Jag är ryska och jag stöder Ukraina”. Hon påminde oss om att inte alla ryssar är Kremls lojala stödtrupper och att deras land är en del av Europa. 

I Ungern och Tjeckoslovakien gick det inte att hejda folkets frihetslängtan. Och så kommer det att gå även i Ukraina, och en dag också i Ryssland självt.

Pierre Schori är tidigare statsråd och FN-ambassadör

Pierre Schori.
Kabinettssekreterare 1982–1991, riksdagsledamot 1991–1999, biträdande utrikesminister (biståndsminister) 1994–1999, ledamot av Europaparlamentet 1999–2000 och chef för Sveriges FN-representation i New York (FN-ambassadör) 2000–2004.
I dag är Pierre Schori bland annat ordförande i Olof Palmes Minnesfond. Foto:
Sara Appelgren/Leopard förlag