Erik Nises: Generationen som svek
I år kommer vi som föddes i arbetarklassen och som har hunnit bli både medelålders och medelklass att återuppleva våra barndoms somrar. Vi ska semestra ett par timmar hemifrån, precis som våra föräldrar och deras föräldrar gjorde.
Morfars pappa var ledig på söndagar plus jul och midsommarafton. Efter 1938 års semesterlag byggde han en liten stuga på arbetsgivarens mark. Hans fru Edit berättade ofta att hon en gång varit till Vikmanshyttan – längre ifrån Bruket kom hon aldrig.
Mamma och pappa flög för första gången på 70-talet, till Ibiza. Efter första läsåret med engelska i mellanstadiet fick jag besöka London med mormor, annars campade vi. Min dotter hade varit i en annan världsdel innan hon kunde gå.
Det är en utveckling att fira. Att vanligt folk ska få det bättre är hisspitchen av hela Socialdemokraternas ideologi. Men visst är det något annat än myggen som irriterar i sommarkvällen?
Under hela sina liv avstod Edit, mormor och mamma årligen allt mer av sin inkomstökning för det som ledde till att jag och min sambo kunde vara föräldralediga tillsammans på andra sidan Atlanten. Dagis, en humanistisk grundskola, gymnasium för alla, komvux, utbyggnaden av högskolan, föräldraförsäkringen, fritidsgården, bibblan och bredbandet.
Men varje år sedan jag kom ut i arbetslivet har jag avstått allt mindre. Skatterna har sänkts och det vore ju förstås fantastiskt om behoven minskat. Men vi förväntar oss inte bara att leva i 27 år längre än när Edit föddes utan också att överleva en viruspandemi och dessutom ha roligt på äldreboendet. Vi inte bara vill utan kan faktiskt få konstgjorda höftkulor när vi är trettio år äldre än gubben i textens början var när han fick silverkryckan i 50-årspresent.
Vi kräver att våra barn får hjälp att lära sig på ett sätt som är vetenskapligt anpassat till deras hjärnor i stället för att få stryk som morfars funktionsnedsatte och mycket älskvärde storebror. De som då låstes in på institution får nu ta studenten.
Allt detta hade för Edit, mormor och kanske till och med morsan i sin ungdom framstått precis lika otroligt som att jag skulle få lön för att vara i Amerika med min bebis.
Men det hade också förefallit dem otroligt att klyftorna i detta land skulle växa. Eller att vi skulle skära ner på skolor och förskolor samtidigt som barnfattigdomen ökar. Eller att de hemsamariter som Edit var så nöjd med i slutet av 80-talet i dag besöker tre gånger så många gamlingar på ett arbetspass samtidigt som deras skatt subventionerar hemhjälp hos friska och rika.
Hade morsan levt hade hon efter ett arbetsamt liv snart kunnat se fram mot en usel pension. Det tror jag inte hon föreställde sig när vi första semesterdagen packade Volvon.
Bönan är ett fiskeläge strax ovanför Gävle, en gång känt för sin böckling. Där parkerade vi husvagnen, som farsan hade köpt för ett par tusenlappar och renoverat under vintern, i ett land där klyftorna krympt från gigantiska till små på 80 år. När jag kommer dit igen i sommar ska jag fundera över vad jag är beredd att avstå för att de ska sluta växa. Jag ska också skämmas för att jag tillhör den första generation som i god demokratisk ordning beslutat att svika både de som gått före och de som kommer efter oss.
