Erik Nises: Huvudsaken är vad vi kan göra åt problemen

Ni känner säkert igen partimedlemmen som varje möte räcker upp handen och säger att vi måste prata mer om ideologi, i stället för att själv göra ett ideologiskt inlägg. Ofta som svar på frågan varför det går dåligt för partiet. Alla nickar, man vågar inget annat.

Egentligen är det ett sätt att slippa prata om jobbigare saker. Men det finns folk som på allvar tror att man vinner val med ideologi. Kanske har det funnits en tid där folk röstade på en ideologi. Men det tror inte jag. Det vore dessutom korkat, eftersom ideologi bara är en del av det som är politik.

Det finns folk med populär ideologi, men som inte har en susning om hur målen ska uppnås. De kallas liberaler och i hela västvärlden överges de av väljarna.

Socialdemokratin har, som det står i vänboken till Tage Erlander, (”Idéer som drivkraft”, Tidens förlag, 1969) en ganska anspråkslös ideologi. Det hindrade inte partiet från att radikalt omdana samhället på ett sätt som i fråga om omfattning, hastighet och resultat är oöverträffat i den demokratiska världen. När perioden var slut hade politiken stöd av en majoritet i befolkningen medan de partier som satsat på att renodla ideologin sällan nått tvåsiffrigt i opinionen.

Boken ger bilden av ett evigt tragglande med frågor om hur olika mål ska uppnås. Konkreta reformer och sedan nya som hanterar oönskade bieffekter av de tidigare. Ett problem i taget, intressekonflikt för intressekonflikt.

Det var samhällsproblemen, inte utopierna som stod i centrum.

Ideologin är mest en intern angelägenhet, en styråra när vi kryssar genom det verkligheten skickar nedströms. Visst, de som ska bli förtroendevalda måste skolas, kärntrupperna måste vara övertygade. Men när du knackar på i novembermörkret under höstkampanjen kan du ju inte säga ”hej jag har kommit för att prata om John Rawls och utilitarismen”.

Det förstår de flesta turligen. I stället förenklar man ideologin. Det handlar om människosyn och vår är lite finare, har du lust att byta? Kanske, men vad vill ni göra åt problemen?

Och då gäller det att ha svar på tal.

För politiken har fastnat i en antiintellektuell spiral. Högerkanten förstärker bara bilden av några av de mest uppenbara samhällsproblemen (som de själva i mycket stor utsträckning åstadkommit) och vänstersidan upplevs, inte alltid felaktigt, bara fokuserade på sina favoritlösningar. På helt andra problem.

Ofta framstår de etablerade partierna som en fackförening för förtroendevalda med huvudsyfte att tala om för uppdragsgivarna (alltså folk) hur bra jobb politikerna gör. Kommunikationen pekas inte sällan ut som förklaring till bristande förtroende snarare än själva innehållet i politiken. Alldeles som att väljarna själva inte vet om de har det bra eller dåligt.

Även externt diskuteras strategi hellre än samhällsproblemen. Den mest högröstade sidan i debatten anser att Socialdemokraterna tjänar på att tala mindre om de problem som väljarna tycker är jobbigast. Det är naturligtvis helt förryckt. Vi lever i en tid där de som har lösningar inte vill prata om problemen och de som inte har några lösningar inte gör nåt annat än att prata om problemen. En sak har båda sidor dock gemensamt. Allt färre orkar lyssna på dem.

Erik Nises är ordförande i Forssa S-förening, Borlänge, och f.d. pressekreterare i regeringskansliet