Eric Sundström: Örebro kan bli vändpunkt för hur vi pratar om varandra

Precis som alla andra föräldrar har jag försökt göra något svårt: prata med mina barn om masskjutningen i Örebro. Barn kan vara oroväckande ärliga. Efter Lilla Aktuellt och en stunds samtal tyckte min nioåring att jag var onödigt orolig över vad hon tänker. Det är ju en skjutning eller sprängning varje dag, så hon var beredd på att det kunde bli värre.

Hoppet finns i den medmänsklighet som vi människor bär inom oss, och frambringar när det värsta inträffar. ”En reservoar av godhet”, för att använda författaren Marilynne Robinsons ord. Det är omöjligt att inte fråga sig vad vi människor kan uppnå tillsammans om vi kontinuerligt använder den reservoaren, vilket kanske även skulle innebära att den hela tiden fylls på. 

En mer konkret fråga är vad vi som samhälle kan göra för att minimera riskerna för att fler masskjutningar inträffar. Uppmaningar om att inte spekulera får inte begränsa sakliga politiska diskussioner, och även när bakgrunden är en fruktansvärd tragedi finns en klassisk väg att vandra. Studera den forskning som finns, använd din socialdemokratiska kompass.

Katherine S Newman har varit verksam vid universitet som Johns Hopkins, Princeton, Harvard och Columbia. I boken ”Rampage: The Social Roots of School Shootings” identifierar Newman och hennes fyra medförfattare en rad faktorer som återkommer i samband med skolskjutningar. De fem som listas är ”en känsla av utsatthet, psykiska problem, ett så kallat kulturellt manus (förebilder, populärkultur), tillgång till skjutvapen och ett misslyckande hos det omkringliggande samhället att se varningssignaler hos gärningsmannen” (återgivet i DN 7/2 2025).

Med den listan som utgångspunkt finns viktiga policyområden att ta tag i. Nyligen presenterades LOs rapport ”Välfärdsgapet 2024” (AiP 31/1 2025), och nyckelsiffran är 34 miljarder kronor. Så mycket resurser saknas om Sverige ska kunna behålla samma nivå i vård, skola och omsorg år 2028. Om vi ska ha ett samhälle som i större utsträckning fångar upp den som hamnar utanför, krävs ännu mer resurser till skola, socialtjänst, psykiatri, arbetsförmedling och annat som vi återigen måste se som vettiga investeringar i vår gemensamma samhällsväv. 

Om du säger dig behöva militärliknande, halvautomatiska vapen för att skjuta ett rådjur är nog sanningen snarare att du gillar vapen.

En fråga som får Sverigedemokraterna att implodera är tillgången till skjutvapen. Om du säger dig behöva militärliknande, halvautomatiska vapen för att skjuta ett rådjur är nog sanningen snarare att du gillar vapen, och/eller drömmer om extremhögern i USA, och/eller vill bli partiledare (Jomshof). Självfallet ska du kunna jaga. Självfallet ska lämplighetsprövningen förtydligas. Självfallet ska hälso- och sjukvården få bättre stöd vad gäller anmälningar av olämpligt vapeninnehav. Och självfallet ska tillgången till halvautomatiska vapen begränsas. 

I veckan skickade Magdalena Andersson ett mejl till alla partimedlemmar. Hon skrev att hon innerligt önskar att det fasansfulla massmordet i Örebro blir en vändpunkt. Hon framhöll klokt att ord spelar roll; att tonen i debatten har blivit hatisk; att örebroare hade sagt till henne att ”man skjuter på oss för att vi är invandrare.” 

Det är viktigt att understryka att vi ännu inte känner till motivet, men en av Newmans punkter är ”ett så kallat kulturellt manus”. Arbetarrörelsen bör löpa linan ut, bli Sveriges ledande antirasistiska kraft, och se till att Örebro verkligen blir en vändpunkt för hur vi pratar om varandra i vårt land.

Tänk er ett samhälle byggt på vår reservoar av godhet, där det är otänkbar att människor som har kommit till vårt land hålls kollektivt ansvariga för enskilda individers gärningar. Det vore något för dagens nioåringar att växa upp med.

Eric Sundström är chefredaktör för ABFs kulturmagasin Fönstret