Annons:
Annons:

Eric Sundström: En gentleman med unikabox i despoternas tid

Ulla och Stefan Löfven. Foto: Ebba Grape

Det var inte första gången vi träffades, men det är alltjämt mitt starkaste minne av Stefan Löfven.

Året är 2006. Platsen en varm hörsal på Högskolan i Visby.

Det här var före namnbytet till Uppsala universitet – Campus Gotland. Almedalsveckan var ännu en överblickbar politisk begivenhet. Den stora konferensbyggnaden Wisby Strand – Congress & Event fanns inte.

Så Socialdemokraterna fick hålla sitt ekonomiska seminarium i en alldeles för liten och alldeles för varm sal. Det var trångt i korridoren och kring trapphuset utanför.

Finansminister Pär Nuder var värd. Fransk media jagade huvudgästen genom gränderna och upp i salen: Ségolène Royal, som blev presidentkandidat men aldrig den franska republikens president.

Gäst var även Poul Nyrup Rasmussen, tidigare dansk statsminister och ledare för de europeiska socialdemokraternas gemensamma parti.

Och så Stefan Löfven, relativt nybliven ordförande för IF Metall. Två blytunga gäster, och en nykomling.

Jag satt längst fram och fotade och antecknade för Aktuellt i Politiken. Pär Nuder hälsade välkommen och sedan hände två saker.

Mitt i seminariet kom en nyhetsflash från TT. Facebook och Twitter fanns inte, och i dag är det nästan svårt att föreställa sig hur alla telefoner låg i fickorna – tills de gemensamt vibrerade.

Nybildade ”Allians för Sverige” meddelade att de skulle hålla presskonferens om fastighetsskatten på Wisby Hotel. Klungan av Sveriges politikreportrar reste sig upp och gick till hotellet där Fredrik, Maud, Lars och en överlycklig Göran Hägglund skulle ta emot framför en orange fondvägg.

Det andra som hände var att Stefan Löfven höll det klart bästa anförandet. Visst, engelskan var ledig och utmärkt – vilket är tradigt att påpeka. Skulle du vara oförmögen att prata främmande språk bara för att du är facklig och kan svetsa? Men det imponerande på oss som satt kvar.

Fast det som gjorde starkast intryck var innehållet i själva talet, som fokuserade på globaliseringen och vad den medför för Sverige och den svenska industrin. Det var initierat och engagerat – en hoppfull beskrivning av hur vi kan bemöta globala förändringar som är så genomgripande att vi ännu kämpar med dess omfattning.

Det var helt enkelt ett anförande som gjorde ett väldigt starkt intryck. Och jag erkänner samtidigt att jag inte hade en tanke på att det var Löfven – och inte Royal eller Nuder – som skulle få möjlighet att leda sitt land.

Vi var några som stod kvar efteråt och snackade. Om Löfvens anförande – fast mest om Reinfeldt, fastighetsskatten och en valrörelse som var olycksbådande. Jag var lika delar arg och imponerad över att ”Alliansen” hade vågat störa ”vårt” ekonomiska seminarium genom att kalla till presskonferens.

Den enade svenska borgerligheten vann valet till hösten, och skulle därefter regera Sverige i åtta långa år. Och det blev som bekant överraskningen på det ekonomiska seminariet – Stefan Löfven – som till slut skulle besegra Reinfeldt och i förlängningen slå split i det borgerliga samarbetet.

När vi börjar summera Stefan Löfvens tid som partiordförande och statsminister så kommer blockpolitikens förändring alltid att finnas med, även om den inte är helt avskaffad. Vi som upplevde hur det politiska initiativet förflyttades från Socialdemokraternas traditionstyngda ekonomiska seminarium till en presskonferens med ”Alliansen” uppskattar nog de borgerliga skilsmässogrälen lite extra.

För huvudpersonen själv måste det framstå som en revansch: Mauds parti som regeringsunderlag.

En bra beskrivning av Angela Merkels tid som kansler är ”driving by sight”. Hennes ambition var aldrig en storslagen resa planerad med karta och GPS. Hon anpassar körningen efter vad hon ser framför sig, och hon kom alltid vidare en bit till längs med vägen.

Liknelsen fungerar även när Stefan Löfvens eftermäle formuleras. Han regerade i nästan två hela mandatperioder trots återkommande kriser, vägbyggen och raserade broar; trots att majoriteten fanns till höger i vägbanan; trots att vägunderlaget ibland var nära nog omöjligt. Men framåt, och upp ur diket, kom han.

Här finns även utrymme att diskutera vad som kunde ha blivit. Tänk om klimatutmaningen hade varit en ännu tydligare parhäst till Löfvens omvittnade engagemang för globalisering och nyindustralisering, ända sedan talet i den varma hörsalen sommaren 2006.

De senaste sju åren har varit fulla av värdefulla framsteg och reformer – men när eftermälen skrivs behövs ett sammanfattade begrepp (folkhemmet), eller en halv mening (det starka samhället). Att fånga upp två ord från en företrädares oavslutade ambition hade varit en möjlighet: Gröna folkhemmet.

För den politiska betraktaren som uppskattar symbolik framstår dock Stefans Löfvens resor den senaste tiden som ett politiskt testamente. Konferens mot antisemitism i Malmö. Nyindustralisering i våra två nordligaste län. Återinvigning av K4 i Arvidsjaur. Klimatkonferens i Glasgow. Avtackning på Europeiska rådets möte – och en särskild hälsning på svenska från Frankrikes president Macron via Twitter.

Med lite distans kommer alla reformer och bemästrade kriser – inklusive covid-19 – att vägas mot de delar av samhällsutvecklingen där en socialdemokrat aldrig kan vara nöjd: växande ojämlikhet; kriminalitet och gängskjutningar; betydande och oacceptabel långtidsarbetslöshet. Addera alla de utmaningar som flyktingkrisen medförde.

För att göra ett rättvist bokslut krävs ett visst avstånd. Då kommer bemästrade kriser och betydande investeringar troligen att hamna i ett mer fördelaktigt ljus.

Men för mig finns en annan bild av Stefan Löfvens tid i politikens rampljus som borde få leva kvar, och som kan framhållas redan nu.

Under Löfvens år som statsminister har andra demokratiska länder valt politiska ledare som Donald Trump, Jair Bolsonaro och Victor Orbán.

I Sverige har Ulf Kristersson öppnat dörren till ett parti med rötter i nazismen. Ebba Busch vinkar i samma dörr och erkänner i förbifarten att hon har begått ett brott som hon dock anser sig vara oskyldig till. Nyamko Sabuni tar över ett liberalt parti och svänger rakt in genom den blåbruna dörren.

Det har blåst tuffa, hårda och snåla vindar i internationell och svensk politik de senaste åren.

Det har blåst tuffa, hårda och snåla vindar i internationell och svensk politik de senaste åren. Men i Stefan Löfven så fann svensk socialdemokrati en rakryggad hedersman. En person som ser politik från arbetstagarens – vanligt folks – perspektiv, vilket blir tydligt under varje resa ut i landet. Som fick avrunda sin statsministertid med ett initiativ som bekämpar den antisemitism som han så uppriktigt avskyr. Som gärna spaltar upp ett problem i tre delar – arbetare, företag och det offentliga – och sedan söker en kompromiss. Som fick ett underlag sent på kvällen, men som alltid lämnade synpunkter redan dagen därpå.

Och som när den trygga ideologiska kompassen skulle konsulteras återkom till Olof Palme, Anna Lindh och Robert F. Kennedy.

I slutet av en desperat valrörelse höll Gordon Brown helt plötsligt ett tal som var bättre än allt som någonsin stod på telepromptern. Han ville berätta om sig själv, och närmast ropade ut vad hans pappa – den skotske prästen – hade lärt honom.

Livet är något helt annat än egenintresse och egennytta.

Att lyckas på jobbet innebär mer än att sätta sig själv främst.

Att tjänstgöra är något annat än att tjäna sig själv.

Lycka kan inte mätas i pengar och prylar.

Och livets fundamentala värden är att ta ansvar, göra sin plikt, vara ärlig och att se sig själv i andra.

Den skotske prästens värderingar verkar också ha präglat ett fosterhem i Sunnersta.

I en tid när så mycket i det politiska klimatet blev råare hade Socialdemokraterna en partiordförande och Sverige en statsminister som respekterar ett handslag, håller sig till spelreglerna, alltid uppträder korrekt och visar en genuin omtanke gentemot sina medmänniskor. Som jobbar så hårt det är möjligt – inte bara för sin egen skull. Och som med självklarhet vågar visa att han älskar sin fru.

En gentleman med unikabox i despoternas tid.

Eric Sundström jobbar på LO och har bland annat varit chefredaktör för Aktuellt i Politiken och talskrivare åt Stefan Löfven

”I’m the son of church of Scotland Minister.
He taught me, my father, that life was about more than self-interest.
That work is about more than self-advancement.
That service is about more than self-service.
That happiness is about more than what you earn and own.
My parents taught me the fundamental values of taking responsibility, doing your duty, being honest, looking out for others.
And that is the right way, it is your way, and it is my way”.

Gordon Brown