En hyllning till Lena Hallengren

När jag år 1984, som professor och klinikchef på Roslagstulls Sjukhus (då Stockholms stora infektionssjukhus), blev chef för infektionssjukvården i Stockholm, var Gertrud Sigurdssen (S) socialminister. Hon var en kvinna kommen ur fackföreningsvärlden med stor social erfarenhet och patos för de utsatta. Det var samma år som de första HIV-patienterna började dyka upp i staden. Sjukdomen var gåtfull och hemsk. Vi visste inte säkert hur detta nya retrovirus smittade men det ledde alltid till döden efter månader av tilltagande utmärgling. Inledningsvis fanns fler ”experter” än infekterade men Gertrud Sigurdssen valde att lyssna till den AIDS-delegation, sammansatt av betrodda forskare inom olika relevanta gebit, som hon knöt till sig redan i början av epidemin.

Vi i den kliniska vården fick alla de resurser som behövdes för att ta hand om ofta unga personer med en okänd, dödlig smitta. Med sin förlitan på den vetenskapliga utvecklingen och erfarenhet av social utslagning höll hon tillbaka de krav på inlåsning och stigmatisering av de infekterade som florerade inledningsvis där en apokalyps målades upp av bland annat DN. I efterförloppet har vi fått beröm – även internationellt – för hur vi hanterade epidemin och tog hand om de HIV-infekterade. HIV är nu en fortfarande en allvarlig men behandlingsbar smittsam sjukdom men det finns ännu inget vaccin.

Jag hann aldrig tacka Gertrud Sigurdssen för hennes alldeles avgörande insats för att vi klarade HIV-epidemin så bra i Sverige. Jag vill inte göra samma underlåtande när det gäller vår nuvarande socialminister Lena Hallengren och hennes insatser under covidepidemin.

Covidepidemin orsakas av ett nytt zoonotiskt (från djurvärlden) luftvägsvirus tillhörande familjen coronavirus där vi redan kände till och hade utsatts för fyra tidigare medlemmar av samma familj virus. Men här rörde det sig om en helt ny och mycket smittsam variant vars genomslag inledningsvis underskattades av vår egen expertis på Folkhälsomyndigheten (tidigare Smittskyddsinstitutet). Dödligheten var omkring 2 procent men smittsamheten hög. Medan HIV på 40 år infekterat drygt 60 miljoner människor har covid infekterat minst 6 miljarder människor på drygt två år.  

De statliga, regionala och kommunala ansvarsområdena var inte glasklara.

Lena Hallengren, sekonderad av statsminister Stefan Löfven, valde ändå att väsentligen stödja FHMs löpande rekommendationer trots att det även under denna epidemi fanns en uppsjö av experter som visste hur man skulle göra saker och ting bättre än vad FHM mäktade. Ingen – allra minst Lena Hallengren –  förnekade att den inledningsvis höga överdödligheten bland våra gamla, som bodde på institution, berodde på dålig beredskap och dåligt utbildad vårdpersonal, som därför inte bara utsattes för infektionen utan också spred den till oss gamla. De statliga, regionala och kommunala ansvarsområdena var inte glasklara. Alla skyllde på alla.

Att navigera i detta virrvarr, och det med en statsepidemiolog som var arbetsam och tillgänglig men fyrkantig inte minst i sin kommunikation med allmänheten, och med en opposition som gjorde allt för att politisera vad de angav som återkommande misslyckanden, det måste ha varit en mardröm. Men hon klarade det.

Tillgänglig dygnet runt som det verkade med sin engagerade och resonerande framtoning och med en helhetssyn på samhället även i denna alarmerande tid var avgörande för att vi klarade epidemin (som ännu pågår i låg fart) med lägre dödlighet än genomsnittet i höginkomstvärlden, och det utan mycket av den nedstängning och de inskränkningar som andra länder utsattes för.

Att hon sedan mäktat detta samtidigt som hon genomgått behandling för en allvarlig sjukdom gör prestationen än mer aktningsvärd.

Jag vill tacka Lena Hallengren för denna insats.

Sven Britton, MD och PhD, professor Infektionssjukdomar (emeritus), Karolinska Institutet, medlem i Socialdemokraterna sedan 1976.