Därför väcker Första maj framtidstro

Ljudet av barn som leker ute är magiskt. Kanske den mest påtagliga skillnaden när vårvärmen verkligen kom. Partisekreterare Tobias Baudins håller sitt Första majtal mitt bland lekande barnfamiljer i Tornparken, Sunbyberg. Här har jag själv lekt med mina barn. Jag tänker på Cornelis Vreeswijks strof från underbara Turistens klagan: ”Det sjunger några ungar på Karl Johan. De låter starka och fina som bara ungar kan.”

Barnens skratt väcker hopp och livslust. Det är inte oviktigt för ett parti som nu mobiliserar för en återkomst.

Måndag kväll. Viskadalens folkhögskola utanför Borås. Fullsatt i stora salen när föreningen Västra Sveriges Arbetares Folkhögskolor håller årsmöte. Jag har blivit ombedd att vara mötesordförande. Det är god stämning. Mötet går bra. Ordförande Therese Stoltz och skolchef Joakim Hjelm har koll på läget. Ändå är det tuffa tider. Som en del i högerregeringens underminering av den svenska demokratimodellen får Viskadalen sänkta stöd. Det påverkar verksamheten. Men denna anrika arbetarrörelsedrivna folkhögskola står stark.

Att så många har tagit sig till ett årsmöte i vackra Viskadalen en måndagskväll inger hopp

Jag ser ut över ombuden. Fackligt förtroendevalda. Partiaktiva. ABF:are. Från Göteborg, Borås och andra delar av Västsverige. Att så många har tagit sig till ett årsmöte i vackra Viskadalen en måndagskväll inger hopp.

Onsdag morgon. Tillbaka i Tornparken, Sundbyberg. Kommunalrådet Peter Schilling håller ett brandtal om socialdemokratin som en frihetsrörelse. Han brinner av engagemang. Mot gängvåldet. Mot krigen. Mot orättvisorna. Mot allt som hotar människors frihet.

Baudin konstaterar att SD:s förhoppning om kortare Första majtåg inte har infriats

Tobias Baudin konstaterar att SD:s förhoppning om kortare Första majtåg inte har infriats. Tvärtom. En partisekreterares kanske viktigaste uppgift är att mobilisera, entusiasmera och väcka hoppfullhet. Och Baudin poängterar just vikten av att känna framtidstro. Att stå upp för vanligt folk. Att lyfta sina huvuden högt och räta på sina ryggar. Att kämpa ”för en framtid som inte känner till några kelgrisar eller styvbarn”.

Onsdag lunch. Vallentuna centrum. Min egen hemkommun. Oppositionsrådet Jerri Bergströms Första majtal är en skoningslös kritik av den moderatledda kommunledningens oförmåga/ovilja att satsa på skolan och omsorgen.

Anna Ekström är gästtalare i Vallentuna. Den förra skol- och utbildningsministern är numera ordförande för ABF i Stockholms län och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation. Hon vet vad hon talar om när hon sakligt radar upp Tidöpartiernas angrepp på den svenska demokratimodellen. Jag känner igen listan från mina egna texter: Studieförbunden och folkhögskolorna. Mediemångfalden. Civilsamhället och biståndet. Det största oppositionspartiets folkrörelselotterier. Public Service.

Högerregeringens minskade bidrag slår hårt mot både studieförbunden och folkhögskolorna

Efter talet sätter vi oss i solen och tar en glass. Anna Ekström är rejält bekymrad. Högerregeringens minskade bidrag slår hårt mot både studieförbunden och folkhögskolorna. Ändå är Ekström långt ifrån uppgiven. Flera idéburna frivilligorganisationer mobiliserar nu. Ilskan över högerpartiernas angrepp går långt utanför arbetarrörelsen. Inte minst inom frikyrkorörelsen finns det en ilska mot angreppen på såväl civilsamhället som biståndet och folkbildningen. Jag konstaterar att det behövs en strategi för att långsiktigt möta högerns angrepp. Hoppet växer ur ilskan över orättvisorna – och kan omvandlas i politisk handling.

Onsdag eftermiddag. Stockholm. Humlegården. Kungsgatan. Norra Bantorget. Uppemot 6000 människor har samlats för ett av landets största Första majtåg. SD:s angrepp på arbetarrörelsen får på flera sätt får motsatt effekt. Jag följer – som en av få – hela det flera kilometer långa tåget. Fotar. Hälsar på kamrater.

Johan Lindholm, Byggnadsbasen som är en av de favorittippade kandidaterna till ny LO-ordförande, berättar att han fyller 60 år samma dag. Men omgiven av byggnadsarbetare som protesterar mot regeringens flathet inför krisen inom byggsektorn stormtrivs han. Stark. Stolt. Trygg.

SSU Stockholm bär flera plakat och banderoller som vittnar om det starka stödet för palestinierna. De har rätt.

På Norra Bantorget är stämningen på topp. Partiaktiva och fackliga från både ”stan” och ”lenet” har samlats. Jag pratar med riksdagsledamoten Mathias Tegnér från Tyresö om att socialdemokrater i kommuner där det var länge sedan man satt vid makten kanske oftare är mer ideologiska och närmast visionära – men mindre konkreta. Socialdemokrater som istället sitter vid makten är kanske snarare mer pragmatiska och mer försiktiga med vad de lovar.

Samtidigt rullar Aida Hadzialic och hennes S-kollegor i Region Stockholm tillbaka de långtgående privatiseringarna och marknadslogiken. Och i Stockholm stad prioriterar S-ledaren Karin Wanngård skolan och omsorgen, klimatomställningen samt utvecklandet av en attraktiv stad.

progressiviteten, reformlustan, framåtlutningen och viljan att komma till rätta med orättvisorna. Här finns kraften att väcka framtidstro och hopp

Det handlar om socialdemokratins två ben. Å ena sidan progressiviteten, reformlustan, framåtlutningen och viljan att komma till rätta med orättvisorna. Här finns kraften att väcka framtidstro och hopp. Å andra sidan realismen, pragmatismen och förmågan att förhålla sig till både ekonomiska och parlamentariska realiteter. Det är vad som ger trovärdighet och skapar genomförbarhet. En progressiv realism – som alltid behöver utgå från människors vardag.

I sitt stora tal på Norra Bantorget i Stockholm blir Tobias Baudin personlig. Hans morfar tog stolt på sig finkavajen på Första maj. Och hans mamma, som fick en allt för låg pension. Det är här någonstans – mellan stoltheten över arbetarrörelsens framsteg och ilskan över orättvisorna i samhället – som tron på framtiden behöver ta avstamp.

Via en skoningslös kritik av marknadsmisslyckandena, nyliberala experiment och privatiseringar landar Baudin i den internationella solidariteten. Svensk socialdemokrati kommer att stå vid Ukrainas sida tills den sista ryska soldaten lämnar ockuperad mark. Till skillnad från SD, som det tycks.

Även stödet för det palestinska folket är tydligt. 35 000 döda. Hungersnöd. Tystnaden från den svenska högerregeringen inför Israels övervåld och massdödande är en skam för vårt land.

Återigen handlar det om barnen. De som skrattar i ett vårvarmt Stockholm. I Gaza skrattar de inte längre. De har tystnat. I chock. Av undernäring. Allt för många har dödats. Men många fler finns kvar. Jag tänker på Cornelis igen:

så länge det finns ungar så finns det hopp

”När inga ungar längre finns är allting slut
Vad är det då för mening om man står ut?
Visst har det blivit kaos i tidens lopp
Men så länge det finns ungar så finns det hopp”

Vi sörjer de döda. Men vi kämpar för de levande. I Gaza. I Ukraina. Och på mindre brutala sätt även i Sverige.

Så länge det finns ungar så finns det hopp.

Daniel Färm är politisk redaktör