Daniel Färm: När dammet har lagt sig lär Magdalena Andersson stå som både faktiskt och moralisk segrare

Taggad och redo att ta tag i samhällsproblemen. Det var vad Magdalena Andersson själv uttryckte när hon idag valdes till Sveriges statsminister. Och hon var inte ensam i att bli berörd över de vänliga orden från bland annat Annelie Karlsson och Amineh Kakabaveh.

regeringsmakt är avgörande för att kunna förändra samhället

Efter att ha blivit vald, förlorat en votering om en begränsad budgetreservation och fått se sin regeringspartner Miljöpartiet välja att lämna regeringen behövde Magdalena Andersson lämna in sin avskedsansökan. Allt på samma dag. Mycket talar också för att hon kommer tillbaka inom kort – som ledare för en socialdemokratisk enpartiregering. Det ska mycket till för att Vänsterpartiet, Centerpartiet eller Miljöpartiet skulle ändra sig från en dag till en annan.

Stökigt? Jajamän! Men det är knappast något som Magdalena Andersson kan lastas för.

Det är viktigt att Socialdemokraterna troligtvis nu återigen kan bilda regering. Inte för maktens egen skull. Inte för att Socialdemokraterna är maktfullkomliga. Utan för att regeringsmakt är avgörande för att kunna förändra samhället. Det handlar om sakpolitik – för att adressera viktiga samhällsproblem.

Andersson var tydlig med sina prioriteringar – som lär gälla även efter en ny formell statsministeromröstning:

• Ta kontrollen över välfärden genom att markera mot den vinstjakt och privatiseringsiver som har dominerat utvecklingen inom skolan, vården och omsorgen de senaste årtiondena.
• Öka takten i klimatomställningen – på ett sätt som också skapar fler nya jobb.
• Knäcka segregationen och det våld som sprids i dess spår.

I bjärt kontrast till denna reformlusta stod högerpartiernas fullständigt oseriösa, konfrontativa och gnälliga hån och lögner. Allt (ALLT) har gått fel, om man ska tro Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Borta är minsta tillstymmelse till statsmannamässighet. Borta är också många väljares respekt för dessa partiers sätt att uttrycka sig. Ändå är detta agerande inte oväntat.

Det samarbete som regeringen har haft med Centerpartiet har på flera sätt varit värdefullt

Desto märkligare är Centerpartiets agerande. Det samarbete som regeringen har haft med Centerpartiet har på flera sätt varit värdefullt, inte minst när det gäller att stå upp för jämställdhet, jobbskapande, att hela landet ska leva, klimatomställningen och att få uppbackning för stora satsningar på välfärden. Annie Lööfs centerpartister släppte nu också fram Magdalena Andersson som statsminister.

Men tyvärr föll Centerpartiet – som numera enda parti i riksdagen – in i en gammal retorik om ”ytterkantspartier”, som likställer Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Det är en helt orimlig syn på dessa två partier. Sverigedemokraterna är ett extremt och högerpopulistiskt radikalkonservativt parti i Trumps anda. Vänsterpartiet är (numera) ett demokratiskt socialistiskt parti, som förvisso har intagit (tvingats inta?) en ”påtryckarroll” istället för att ta ansvar för en långsiktigt hållbar politik. Men det går ändå inte att dra dessa två partier över en kam.

innebär ändå i praktiken att man tar ställning – för att ge Sverigedemokraterna inflytande över budgeten

Lika orimligt är det att ett parti som förutsätts stödja en regering och dess budget inte skulle få vara med och ha inflytande över dess innehåll. Den förnedringsklausul som Liberalerna (inte Centerpartiet) krävde att få med i Januariavtalet hör hemma på historiens skräphög. Samtidigt behöver man visa viss förståelse för att Centerpartiet, utifrån sina ideologiska utgångspunkter och tidigare samarbeten högerut, har svårt för tanken på att ingå i ett regeringssamarbete med Vänsterpartiet. Men förr eller senare behöver man acceptera att svensk politik numera de facto är uppdelad i två block. Att som enda parti säga sig inte vilja delta i detta innebär ändå i praktiken att man tar ställning – för att ge Sverigedemokraterna inflytande över budgeten.

Och det är just vad Annie Lööf lovade väljarna inför valet att inte gå med på. I en officiell kampanjfilm från Centerpartiet säger Annie Lööf bokstavligen ”Vi vill inte ge Sverigedemokraterna inflytande över Sveriges budget.” Men det är precis vad hon nu har gjort.

Magdalena Andersson har verkligen ansträngt sig för att vara konstruktiv och svara upp mot de krav och önskemål som Centerpartiet har haft. Om skogen. Om strandskyddet. Om att inte förhandla den här budgeten med Vänsterpartiet. Om att få en budget som innehåller förslag som är angelägna för Centerpartiet. Trots att Socialdemokraterna har visat Centerpartiet den respekten valde Annie Lööf idag tyvärr att släppa fram högerpartiernas budgetreservation.

Det är bekymmersamt, men inte katastrofalt. Att riksdagen röstade igenom de tre högerpartiernas budgetreservation innebär att angelägna reformer som familjeveckan, subventioner för att bygga fler bostäder och nedskärningar på jobbutbildningar som kan minska arbetslösheten får stryka på foten. Och att många av de som har arbetat – sjuka, arbetslösa och människor med sjuk- och aktivitetsersättning – nu får högre skatt än de som arbetar. Dessutom drar högerförslagen i fel riktning vad gäller till exempel klimatet och segregationen. Sänkt bensinskatt lär spä på koldioxidutsläppen i ett läge då hela världen skriker över insatser för att minska just dessa. Och en nedläggning av den myndighet som ska samordna och stärka kampen mot segregationen, Delmos, lär knappast bidra till att kampen mot segregationen förstärks. Allt drar i fel utsträckning.

Men i regeringens budget finns mycket annat som är angeläget – och som inte stryks av högerpartiernas reservation – från pensionstillägget till ökade resurser till skola, sjukvård och äldreomsorg, förbättringar av sjukförsäkringen, stora klimatsatsningar, stora satsningar på polisen m m.

långt ifrån önskvärt – men ingen katastrof

Det är alltså långt ifrån önskvärt – men ingen katastrof för en ny socialdemokratisk statsminister. Magdalena Andersson behöver inte skämmas över att ha fått igenom sin budget till typ 85-90 procent. För högerpartiernas budgetreservation accepterade cirka 60-65 av regeringens 74 miljarder kronor. Det är inte önskvärt. Men det är inte tillräcklig anledning för att lämna över nycklarna till Rosenbad. Det går att regera på – åtminstone för Socialdemokraterna.

Däremot är motiveringen bakom dessa besked från Centerpartiet något märkliga. De säger att Socialdemokraterna har gått för långt till vänster – inte bara genom den begränsade överenskommelse med Vänsterpartiet. Det stämmer inte. Socialdemokratin är och har alltid varit en vänstertanketradition. Däremot alltid pragmatiska och kompromissvilliga i hur kampen för att minska klyftorna och stärka friheten för vanligt folk ska genomföras. Men också alltid fast förankrade i verkligheten.

Och verkligheten har nu gjort att behoven av fler politiska lösningar för att exempelvis minska klyftorna och stärka välfärden har ökat kraftigt. Men det är ingen väsensskild skillnad på de socialdemokrater som Centerpartiet har samarbetat med, och de socialdemokrater som nu leds av Magdalena Andersson. Det är samma parti, samma värderingar och nästan samma politik – fast något vässad.

bygger fortfarande på en hållbar och ansvarsfull ekonomisk politik

Men den bygger fortfarande på en hållbar och ansvarsfull ekonomisk politik. De som ville se en mer vänsterpartistiskt influerad finanspolitik – bland andra Reformisterna – förlorade stort på den socialdemokratiska partikongressen.

Just en stabil och ansvarsfull ekonomisk politik har varit viktigt för att kunna genomföra angelägna reformer – och för att kunna ta ansvar för Sverige i en kris. Det har uppskattats av många väljare. Det har varit rätt i sak. Om detta har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet samarbetat om de senaste åren. Det är okej att nu behöva profilera sig inför valet. Men låt oss bedriva valrörelsen på ett sätt som inte minskar möjligheterna att bilda en progressiv-liberal vänster-mittenregering efter nästa val.

Faktum är att Centerpartiet själva har velat se satsningar på garantipensionärerna. Men det gör knappast partiet till ett allt för vänstlutande parti.

En enkel slutsats är att det vore önskvärt om fokus kunde läggas mer på sakfrågor. Åtminstone mellan partier som inte har samarbetat länge.

Som crescendo under den politiska ”superonsdagen” kom beskedet att Miljöpartiet väljer att inte sitta kvar i regeringen. Det är beklagligt, men inte katastrofalt. Det vore bra med ett fortsatt samarbete mellan en socialdemokratisk enpartiregering och såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet och Centerpartiet. Jag önskar Miljöpartiet lycka till. De är också värda ett tack för ett bra samarbete under de senaste två mandatperioderna.

Miljöpartiet kan faktiskt må bra av att stå utanför regeringen under åtminstone valåret

Men – och jag säger inte detta på ett drygt och hånfullt sätt – Miljöpartiet kan faktiskt må bra av att stå utanför regeringen under åtminstone valåret. Sedan kan man se vad valresultatet ger vid handen för framtiden. Men att stå utanför regeringen nu kan sannolikt öka möjligheterna för Miljöpartiet att klara fyraprocentsspärren och komma in i riksdagen efter valet 2022.

Det är en extremt stormig tid i svensk politik. I centrum för allt detta står en lugn och beslutsam socialdemokratisk statsminister. När dammet väl har lagt sig talar mycket för att Magdalena Andersson står som såväl faktisk som moralisk segrare. Även om starten på Andersson I onekligen redan har visat sig vara en minst sagt ”bumpy road”.