Daniel Färm: Lösningen på Midsommarkrisen handlar inte om hyresfrågan

Regeringen och samarbetspartierna gör en justering av Januariavtalet. På samma sätt som arbetsmarknadens parter fick förhandla om omställning och anställningstrygghet så vill januaripartierna nu ge bostadsmarknadens parter samma chans. Men om de inte lyckas, så blir det utredningens förslag – samt eventuella justeringar efter remissrundan (ej oviktigt!) – som ska genomföras.

Det är bra att regeringen nu vill låta Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Allmännyttan sätta sig ned och förhandla om systemet för prissättning i nyproduktion som inte har investeringsstöd (d v s cirka 0,5% av beståndet). Den svenska modellen är starkast på arbetsmarknaden – där fack och arbetsgivare har mycket tunga roller. Men även på hyresmarknaden är det viktigt att värna parternas inflytande. Det borgar för en balans mellan olika intressen, och för att reglerna är anpassade till verkligheten: hyresgästernas och fastighetsägarnas förutsättningar.

ge parterna en chans

Vänsterpartiet vill värna parternas inflytande. Det vill Socialdemokraterna också. Att Stefan Löfven nu har fått Centerpartiet och Liberalerna att gå med på att ge parterna en chans är en framgång för alla partier som värnar den svenska modellen.

Man bör veta när man kan ska ta hem en seger, och när det är läge att sätta hårt mot hårt. Nu hade varit läge för Dadgostar att ta hem den här segern. Om det här (primärt) hade handlat om hyresfrågan.

Midsommarkrisen 2021 handlar egentligen inte om ”marknadshyror”

Men det är det som är problemet: det som i efterhand lär bli känt som Midsommarkrisen 2021 handlar egentligen inte i första hand om ”marknadshyror” eller ”fri hyressättning i nyproduktion”. Det är – för att citera Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder – knappast den viktigaste frågan för landets miljontals hyresgäster. Och absolut ingenting av sådan dignitet att det skulle föranleda ett misstroendevotum.

Punkt 44 i Januariavtalet (som behandlar just dessa frågor) används nu bara av Vänsterpartiet för att markera mot en annan – för Vänsterpartiet oacceptabel formulering i Januariavtalet: ”förnedringsklausulen” i inledningen, som Centerpartiet och Liberalerna krävde skulle vara med.

Där stipuleras att just Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande över den politiska inriktningen under mandatperioden. Det är förvisso sant i bemärkelsen att Vänsterpartiet inte är del av överenskommelsen. Men varför pekas bara ett av de formella oppositionspartierna ut? Varför inte även SD, M och KD? Varför bara det parti som trots allt ingår i regeringsunderlaget (genom att ha accepterat Löfven som statsminister)?

Samtidigt är exempelvis Morgan Johansson tydlig med att regeringen och samarbetspartierna har ansträngt sig för att gå Vänsterpartiet till mötes i att låta parterna förhandla om hyressättningen. Därmed har ju regeringen och samarbetspartierna visat att Vänsterpartiet de facto har ett visst – inte orimligt – inflytande. Kanske inte över det övergripande inriktningen, men över vissa frågor.

Det är över huvud taget olyckligt att använda sig av offentlig förnedring inom politiken. Att dessutom göra det gentemot ett parti, vars röster man är beroende av för att få och behålla regeringsmakten, gör att man – för att använda Morgan Johanssons ord i helgens lördagsintervju i radion – kan ha ”stor respekt för Vänsterpartiets ingångar och hur de resonerar, men inte för hur de nu agerar”. Just så är det.

Vänsterpartiet är inte socialdemokratins motståndare

Man kan vara tuff och hård mot sina politiska motståndare. Men Vänsterpartiet är inte socialdemokratins motståndare. Och socialdemokratin är inte Vänsterpartiets motståndare. Därför är det bra att både Stefan Löfven och Morgan Johansson har varit noggranna med att visa Vänsterpartiet respekt och fokusera på sakfrågorna – men samtidigt markera mot vad som de facto är ett orimligt och oansvarigt agerande i just denna process.

Motståndare till både socialdemokratin och Vänsterpartiet är högerpartierna: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, samt framöver eventuellt även Liberalerna (om de finns kvar i riksdagen). De partierna vill se en helt annan inriktning på samhällsutvecklingen: bakåt. De inte bara accepterar – utan är beredda att förstärka – den över- och underordning i samhället som redan tar sig uttryck i ökade klyftor och stora orättvisor. För dem är klimatomställningen mindre viktig, jämställdhet mellan kvinnor och män en gren som man inte tävlar i, och de saknar förslag för att komma till rätta med den allvarliga segregation som präglar stora delar av det svenska samhället.

Vänsterpartiet har förvisso en ohållbar syn på vissa frågor, brister i förmåga att ta ansvar för helheter och i svåra lägen, och agerar ofta som ett ”påtryckarparti” snarare än ett ”ansvarsparti”. Det kan vara irriterande. Det stör ”vän av ordning”, som socialdemokratin ofta vill vara.

Vänsterpartiet är avgörande för att skapa parlamentariska förutsättningar för en progressiv rödgrön regering också framöver

Men – och det är ett viktigt men – det gör ändå inte Vänsterpartiet till politiska motståndare. Det är viktigt att ha det klart för sig. Både i idé- och värdegrund samt i syn på många sakfrågor, behovet av ökad jämlikhet, jämställdhet, mer ambitiös klimatpolitik, har socialdemokratin och Vänsterpartiet en hel del gemensamt. Man kan inte heller bortse från att Vänsterpartiet är avgörande för att skapa parlamentariska förutsättningar för en progressiv rödgrön regering också framöver.

Det finns tusen skäl för varför det är idiotiskt av Vänsterpartiet att driva fram den här politiska krisen. Vi lär få anledning att återkomma till och upprepa dem den närmaste tiden. För det är mycket allvarligt att aktivt framkalla en politisk kris när vi redan befinner oss i åtminstone ett par andra kriser redan.

inte agera på ett sätt som omöjliggör samarbete framöver

Men jag vill ändå uppmana alla parter och debattörer att inte agera på ett sätt som omöjliggör samarbete framöver. Väljarna har redan som det är skapat ett mycket knepigt parlamentariskt läge. Det behöver bli mindre – inte mer – knepigt framöver. I detta har Centerpartiet en avgörande roll. Partiet har under Annie Lööf visat att man är berett att ta ansvar för en svår kris, för att hålla extremhögern borta från inflytande, och för att stå upp för en överenskommelse och en kompromiss som har flera bra – och några sämre – delar för varje parti.

På högersidan formeras nu ett nytt block, som blir allt mer sammansvetsat. Nu är det hög tid att acceptera det som ett faktum. I det högerblocket är inte Annie Lööf välkommen.

dags för Centerpartiet att tänka framåt

Nu är det därför dags för Centerpartiet att tänka framåt. Det vore bra om samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet stärktes ytterligare. Men det vore också bra om partiet kunde bli tydliga med att Vänsterpartiet inte kan likställas med Sverigedemokraterna. Det är inte ett ”extremt” parti (även om det nu agerar extremt oansvarigt). Det går att samarbeta med Vänsterpartiet. Det gjorde Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsställning under den förra mandatperioden. Trots att man då var tvungna att hantera den svåra migrationskrisen.

Däremot tror jag – efter att ha följt Vänsterpartiet i 25 år – att partiet mår bäst utanför en regering. Det ligger liksom i partiets natur att mer försöka påverka socialdemokratin i en viss riktning än att behöva ta ansvar för svåra och ibland jobbiga helheter. För dess egen – och andras – skull vore det därför bäst om Vänsterpartiet inte satt allt för nära eller i en regering. Men man behöver inte heller bli utpekad som icke önskvärd, som genom Centerpartiets och Liberalernas formulering i Januariavtalet. Lösningen på krisen mellan januaripartierna och Vänsterpartiet ligger i att stryka den formuleringen.

Nu är det alltså okej – också för de borgerliga – att ha med Vänsterpartiet i ett bredare samarbete

Innan Januariavtalet hade Vänsterpartiet en pariastämpel på sig inom hela borgerligheten. Den stämpeln har både Moderaterna och Kristdemokraterna effektivt tvättat bort genom ett antal gemensamma utspel under mandatperioden. Nu är det alltså okej – också för de borgerliga – att ha med Vänsterpartiet i ett bredare samarbete. Det är bra.

Mindre bra är att Vänsterpartiet är beredda att samarbeta med extremhögern och de övriga högerpartierna för att fälla regeringen. Utan någon som helst gemensam plan för hur man ska agera efteråt. Det är mycket oansvarigt. Det är – för att citera Annie Lööf – lätt att vara emot olika lösningar, men svårare att vara beredd att ta ansvar för en hållbar lösning.

Nu är det fel läge för en politisk kris

Sverige befinner sig fortfarande i en allvarlig kris. Nu är det fel läge för en politisk kris. Nu behövs politiska krafttag för att sluthantera krisen och återuppstarta det svenska samhället. Nu behövs en ny politisk samling för ett bättre samhälle. I det bör både Centerpartiet och Vänsterpartiet kunna ingå. Men då behöver båda de partierna ta ansvar för vad som krävs för att skapa hållbara parlamentariska förutsättningar för en rödgrön regering.

För det finns mycket bra politik kvar att genomföra. För alla som vill bidra till ett bättre samhälle för alla.