Daniel Färm: Koranbränning kan vara fel, olagligt – eller berättigat
Koranbränning kan vara berättigat. Eller fel. Eller olagligt. Allt beror på kontext och motiv, enligt AiP:s politiska redaktör Daniel Färm.
Koranbränningen utanför en moské i Stockholm har väckt starka reaktioner både i Sverige och internationellt. UD har både kritiserat och tagit bestämt avstånd från koranbränningen. Men att bränna ”heliga” skrifter kan vara berättigat. Eller fel. Eller olagligt. Allt beror på kontext och uppsåt.
Att bränna symboliskt viktiga böcker kan för många av oss uppfattas som både dumt och onödigt provocerande. Men en koranbränning existerar inte i ett vacuum, utan behöver alltid förstås i en kontext. Den historiska kontexten är tvetydig – från Martin Luthers till Hitlertysklands bokbål. Problemet just nu är att kontexten är högst komplex.
Ingen behöver tvivla på att koranbränning är provocerande för många muslimer, som dessutom ser och upplever fördomar och diskriminering i Sverige och andra västländer.
Koranbränningar påverkar just nu Sveriges Natoansökan och Sverigebilden negativt samt ökar risken för terrordåd. Både Erdoğan och andra islamister vill använda koranbränningar i Sverige för att elda på ett politiskt motiverat kulturkrig.
Den som just nu ägnar sig åt dylika symbolhandlingar är därför i praktiken islamisters, Erdoğans och i förlängningen Putins nyttiga idiot, som försämrar Sveriges, Europas och enskilda individers säkerhet.
Men vi sökte medlemskap i Nato för att stärka skyddet av vår frihet. Då kan vi inte begränsa just den friheten för att bli godkända.
idag kan och bör en koranbränning kanske i ökad grad kunna betraktas som straffbar hets mot folkgrupp – om syftet är rasistiskt
I Sverige idag kan och bör en koranbränning kanske i ökad grad kunna betraktas som straffbar hets mot folkgrupp – om syftet är rasistiskt.
Om syftet är politiskt – exempelvis att vilja stoppa Natoprocessen – så är det fel och farligt, men inte förbjudet.
Men, och detta är ett viktigt men, om syftet – bortom det nu aktuella exemplet – är att utöva religionskritik så behöver det i sig inte ens vara fel (även om tajmingen just nu gör alla sådana handlingar fel). En livsåskådning är för många något fint och viktigt. För andra kan en religion dock vara en auktoritet och normbyggare som begränsar deras och andras frihet. Många förtryck, både av politiska friheter och individers egna livsval, utövas i religionens namn. Det finns också religiösa normer och formuleringar i de ”heliga skrifterna” som hetsar mot andra grupper och begränsar inte minst kvinnors och HBTQI+-personers frihet.
Att protestera mot sådana frihetsbegränsningar är inte fel
En religion kan även uppfattas bryta mot upplysningsidealen och stå för något som begränsar individens fria tänkande. Att protestera mot sådana frihetsbegränsningar är inte fel. Vem skulle exempelvis klandra en yazidisk kvinna som, efter att ha befriats från IS, i affekt bränner sina förövares viktigaste symbol – även om IS vantolkning av islam ligger långt ifrån de flesta muslimers?
Därför vore det farligt med ett så kallat blasfemiförbud (förbud mot att ”häda”, exempelvis genom att bränna ”heliga” skrifter). Det är inte statens roll att tala om vad som är ”heligt” – och därmed vad som ska skyddas mot ”hädelse”. Statens ska tvärtom skydda rätten att kritisera sådant som man uppfattar begränsar friheten.
Daniel Färm är politisk redaktör
