Daniel Färm: Israel får inte bryta mot krigets lagar

Krig är kaos. Krig är vedervärdigt dödande. Krig är hat och maximalt användande av militärt våld för att uppnå olika mål kopplade till makt. Och ändå finns det faktiskt något som heter ”krigets lagar” (eller, mer korrekt, den humanitära rätten).

Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober var fruktansvärd både i omfattning och brutalitet. Att den så utstuderat riktade sig mot uppenbart civila gör brottet så mycket värre. Att Israel har rätt att försvara sig är det mycket få som ifrågasätter. Men Sverige, övriga EU och USA måste verkligen fullt ut ställa de högsta krav på att en stat som Israel håller sig inom krigets lagar i detta försvar.

Hamas har själva gjort sig skyldiga till allvarliga brott mot den humanitära rätten, och förtjänar inte bara fördömande, utan aktiv bekämpning. Att Israel militärt bekämpar Hamas beväpnade styrkor sker generellt sett inom ramen för krigets lagar. Men mycket annat i Israels agerande tycks inte göra det.

En bedömning av en krigsinsats rimlighet behöver utgå från den humanitära rättens centrala principer för att skydda civilbefolkningen i en krigssituation:

Distinktionsprincipen. Israel måste skilja på militära mål och civilbefolkning eller civila objekt. Militära attacker får endast riktas mot militära mål – aldrig civila. Israel får inte använda sig av urskillningslöst militärt våld, utan enbart rikta in sig på specifika militära stridande eller installationer.

Behöver någon tveka om huruvida flyg- och artilleribombande av bostadsområden eller flyktingläger innebär att Israel lever upp till dessa krav – även om Hamasaktörer skulle gömma sig i dessa (vilket i sig också är ett brott mot den humanitära rätten).

Det är förbjudet att genomföra militära anfall som man på förhand kan förvänta sig ska leda till civila förluster som är allt för omfattande i relation till den militära betydelsen av anfallen.

Proportionalitetsprincipen. Den humanitära rätten erkänner förvisso indirekt att vissa civila förluster kan bli omöjliga att undvika helt i ett krig. Men krigets lagar syftar till att tydligt begränsa ”collateral damage”. Proportionalitetsprincipen ställer tydliga krav på att Israels anfall i detta fall måste stå i proportion till hur omfattande skador och dödstalen riskerar att bli på civilbefolkningen och civila objekt. Det är förbjudet att genomföra militära anfall som man på förhand kan förvänta sig ska leda till civila förluster som är allt för omfattande i relation till den militära betydelsen av anfallen.

Man ska förvisso ta uppgifter om antalet döda i en konflikt med en stor nypa salt. Krigets första offer är som bekant sanningen. Den palestinska hälsomyndigheten i Gaza uppger att 10 000 civila palestinier – varav 4 000 barn – har dödats under Israels attacker. Myndigheten har tidigare uppgett siffror som har kunnat bekräftas av FN. USA:s försvarshögkvarter Pentagon har vidgått att ”tusentals” civila har dödats i Israels attacker.

Låt oss anta att antalet döda civila i Gaza hittills (7 november 2023) ligger någonstans mitt emellan 10 000 och ”några tusen”. Låt oss även minnas att Hamas fruktansvärda attack mot Israel den 7 oktober krävde 1400 dödsoffer, varav flera var soldater. Och låt oss komma ihåg att Israels förestående markoffensiv av alla bedömare förväntas leda till en kraftig ökning av antalet både militära och civila dödsoffer i Gaza.

Det är svårt att se hur även de mer modesta beräkningarna av antalet civila – i kombination med den helt öppet förväntade markoffensiven – skulle kunna betecknas som ”proportionerliga”, även om de har bidragit till att slå ut ett fåtal Hamasledare och -terrorister. Norges statsminister Jonas Gahr Støre har också varit tydlig med att det israeliska övervåldet i vedergällningsattackerna mot Gaza inte är proportionerligt.

Försiktighetsprincipen. Israel måste vidta alla rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika skador på civilbefolkningen och civila objekt. Israels militär ska välja vapenslag och stridsmetoder som minimerar risken för att civila drabbas av det militära våldet. Om det finns risk för oproportionerligt stora civila förluster ska anfallet ställas in eller avbrytas.

Vem kan på allvar hävda att de massiva bombningarna av bostadsområden, ambulanser och flyktingläger samt antalet civila dödsoffer och skadade innebär att Israel lever upp till denna försiktighetsprincip?

Israel har försvarat sig med att man har uppmanat civilbefolkningen att lämna de norra delarna av Gaza. Därmed antyder Israel att de hundratusentals civila palestinier som har stannat i Gaza city antingen ”får skylla sig själva” eller är mer eller mindre legitima måltavlor respektive rimlig ”collateral damage”. Det är ett lika farligt som felaktigt antagande. Israel kan inte veta om alla civila som är kvar i norra Gaza har kunnat välja att fly till de södra delarna, om de hålls kvar mot sin vilja, eller om de ger mer eller mindre aktivt stöd till Hamas. Försiktighetsprincipen säger att Israel bör agera återhållsamt om och när civila riskerar att drabbas – även om de tidigare har uppmanats att lämna området.

Till detta kommer att den humanitära rätten även skyddar civilbefolkningens tillgång till livsnödvändig infrastruktur och naturlig miljö, till exempel tillgång till rent dricksvatten och elförsörjning. Israels försvarsminister Yoav Gallant proklamerade efter Hamas attack att ”Vi belägrar Gaza helt. Ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten, ingen gas – allt är stängt.” Det må ha varit ett uttalande i affekt. Men blockaden genomfördes ändå. Det är ett direkt brott mot den humanitära rätten.

Gäller inte krigets lagar även för Hamas, undrar kanske någon? Deras bestialitet och grymhet mot civila både israeler och palestinier är ju också ett brott mot den humanitära rätten. Jo, absolut. Men de är redan utdömda som kriminella terrorister värda inte bara fördömande, utan även att bekämpas. Israel gör anspråk på att bli betraktad som en respekterad medlem av det internationella samfundet. Det ställer höga krav på att agera i enlighet med den humanitära rätten – även när terroristerna bekämpas.

Förre utrikesministern Carl Bildt (M) hade i SVT i helgen svårt att hålla igen i sin kritik av att Israel har släppt gigantiska bomber mitt i tättbefolkade bostadsområden. 15 chefer för olika FN-organ har vädjat om eldupphör för att stoppa eskaleringen av det dödliga våldet. Och Frankrike hör till de länder som röstade för en FN-resolution som krävde ett eld upphör i Gaza.

Tystnaden är öronbedövande när Israel uppenbarligen bryter mot just krigets lagar.

Men vare sig Sverige eller en majoritet av EU-länderna kräver något eld upphör. Både Sveriges och USA:s utrikesministrar betonar Israels rätt att försvara sig – men att det måste ske inom ramen för den internationella humanitära rättens gränser. Och sedan? Tystnaden är öronbedövande när Israel uppenbarligen bryter mot just krigets lagar.

Det är – om vi ska lyfta blicken något – livsfarligt att agera på detta orättfärdiga sätt, också i en global kontext. Man kan notera att de så kallade BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) lika öppet som moraliskt förkastligt har ställt sig på Putinrysslands sida i anfallskriget mot Ukraina.

Det vore ett strategiskt misstag av väst att inte kritisera israeliska anfall som bryter mot den humanitära rätten och krigets lagar – samtidigt som BRICS-länderna fördömer övervåldet och kräver vapenvila. Det skulle öka stödet för BRICS-länderna och öka känslan hos många inte minst i arabisktalande länder att väst agerar med dubbla måttstockar på ett sätt som diskriminerar den redan hårt utsatta och pressade palestinska befolkningen.

Den bitterhet och besvikelse som den uppenbara orättvisan föder kan tippa maktbalansen i den globala världsordningen, där USA, EU och väst möter allt kaxigare utmanare, och inte kan räkna med stöd från länder i vare sig Mellanöstern, övriga Asien, övriga Afrika eller Latinamerika.

Känslan av att utsättas för antingen nazistiskt eller islamistiskt hot och hat skapar en enorm oro och otrygghet hos många.

När är gränsen nådd är samtidigt även en fråga som kan ställas om den växande antisemitism som många svenska och andra europeiska judar nu upplever allt mer aggressivt. Känslan av att utsättas för antingen nazistiskt eller islamistiskt hot och hat skapar en enorm oro och otrygghet hos många. Att dessutom avkrävas ansvar för Israels militära agerande i Gaza är också fullständigt orimligt. Ingen kan och bör tillskrivas åsikter bara på grund av sin etniska tillhörighet. Det är bra att svenska politiker, myndigheter och civilsamhälle agerar så tydligt mot alla sådana tendenser. Ändå finns de – och växer vid sådana här händelser.

Avslutningsvis: Är det nödvändigt att lägga till kritik mot antisemitism i en text som i övrigt riktar hård kritik mot Israel? Ja, det har tyvärr blivit nödvändigt. För båda sidor i denna konflikt kräver ofta att andra ska uttala ensidig kritik av den andra sidan – utan förbehåll. Men det handlar egentligen inte om att ”ta ställning” för den ena eller den andra sidan i denna konflikt. Lösningen ligger inte i att den ena får helt rätt och den andra ska underkasta sig helt. Lösningen ligger i att stoppa våldet, agera rättvist och rättrådigt – och sakta men säkert börja återuppbygga ömsesidigt förtroende genom att båda folkens frihet och välstånd säkras.

Daniel Färm är politisk redaktör