Annons:
Annons:

Daniel Färm: Höjd a-kassa gör så att trygga människor vågar

Vanliga industriarbetare, butiksbiträden, restauranganställda och andra ska inte tvingas lämna hus och hem om man förlorar sitt jobb på en föränderlig arbetsmarknad. Foto: Janno Nivergall.

På sitt första Första maj som partiledare presenterade Magdalena Andersson ett viktigt vallöfte: att den tillfälliga pandemihöjningen av a-kassan ska permanentas. Det skulle göra så att alla med månadslöner upp till 33 000 kronor får 80 procent av sin inkomst i arbetslöshetsersättning, och att grundersättningen höjs rejält. Det är nödvändigt. A-kassan har länge halkat efter.

A-kassan är till för alla som har ett jobb, men som av exempelvis arbetsbrist kan bli av med det. Vanliga industriarbetare, butiksbiträden, restauranganställda och andra ska inte tvingas lämna hus och hem om man förlorar sitt jobb på en föränderlig arbetsmarknad.

Detta är tydligen mycket provocerande för näringslivshögern, som nu målar ut ”de arbetslösa” som en särskild folkgrupp som är notoriskt lata och svårt ”bidragsberoende”. Samtidigt påstod samma näringslivshöger att höginkomsttagare behövde slopad värnskatt för att inte arbetsvägra. Vanligt folk behöver enligt Timbrosverige alltså försämrad trygghet för att jobba – men de privilegierade behöver sänkt skatt för att jobba. Det är detta som är provocerande.

Det fanns en tid – före Löfven – då även socialdemokratin var ängsliga inför att kallas för ”bidragsparti” av Moderaterna. Socialdemokraterna tog i slutet av 00-talet inte fajten ordentligt för höjd a-kassa. 2015 höjde regeringen Löfven, med återfunnet självförtroende, a-kassan för första gången sedan Göran Persson 2002. Nu är det dags igen.

Att höja a-kassan handlar om att upprätthålla en av grunderna i den generella välfärdspolitiken: inkomstbortfallsprincipen. Det är en central del av det socialdemokratiska välfärdsbygget – i bjärt kontrast till den borgerliga/miljöpartistiska idén om (betydligt lägre) grundtrygghet. Tillsammans med de historiska omställningsreformerna och -avtalen nyligen, kan höjd a-kassa ses som en studsmatta från det gamla till det nya – inte som vare sig en hängmatta (som högern påstår att a-kassan är) eller som en spikmatta (som försämrad trygghet i förändring innebär).

En hyfsad ekonomisk trygghet kan i ett utsatt läge ändå bidra till att man inte tappar tron på sig själv.

Men detta handlar också om människosyn. Alla som kan arbeta ska också göra det. Men den som förlorar jobbet är sällan lat, och ska inte straffas med sänkt ersättning. Den som söker jobb ska ha en god ekonomisk trygghet tills han eller hon är åter i arbete. Det handlar också om psykologi. Att förlora jobbet innebär för många även en förlorad självkänsla. En hyfsad ekonomisk trygghet kan i ett utsatt läge ändå bidra till att man inte tappar tron på sig själv. Det är i sig viktigt för att få jobb igen.

Här står näringslivshögerns ”hungriga vargar jagar bäst” mot socialdemokratins ”trygga människor vågar mest”. Moderaterna har svårt att dölja sitt förakt för vanliga löntagares behov av trygghet. Socialdemokraterna har svårt att inte stärka människors självkänsla.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken