Daniel Färm: Finns goda argument både för och emot svenskt Natomedlemskap
Det finns goda argument både för och emot ett svenskt Natomedlemskap, menar AiP:s politiska redaktör Daniel Färm.
Risken för ett ryskt militärt angrepp mot Ukraina påverkar även den svenska säkerhetspolitiken. Putins aggressiva geopolitiska agerande lär intensifiera den svenska – och finska – debatten om Natomedlemskap. Det finns, om vi ska titta nyktert på frågan, flera goda argument både för och emot ett svenskt Natomedlemskap. Men avgörande är det säkerhetspolitiska läget.
Den ryska diktatorn Vladimir Putin vill gärna framställa sig som en geopolitikens motsvarighet till schackspelets stormästare. Men så smart är inte Putin. För han förstår inte demokratins kraft och dynamik. Därför förstår han inte att hans agerande i Ukraina även påverkar den svenska säkerhetspolitiska diskussionen. Här väger vi argument för och emot olika säkerhetspolitiska linjer – utifrån det säkerhetspolitiska läget.
Men frågan om svenskt Natomedlemskap är bredare än att enbart sättas i relation till Putins agerande i Ukraina. Det finns flera argument för respektive mot ett svenskt Natomedlemskap, som även lär och behöver diskuteras och vägas av inom socialdemokratin:
Den svenska linjen har alltid syftat till att bidra till avspänning och nedtrappning – inte motsatsen. Det är särskilt viktigt i ett upptrappat säkerhetsläge.
Argument mot svenskt Natomedlemskap
1. Skulle skapa ökade spänningar i närområdet. Den svenska linjen har alltid syftat till att bidra till avspänning och nedtrappning – inte motsatsen. Det är särskilt viktigt i ett upptrappat säkerhetsläge. Nu krävs kyla och så mycket stabilitet som möjligt.
2. Ökade krav på ännu högre militärutgifter. Alla medlemsländer i Nato förväntas satsa två procent av sin BNP på sitt försvar. Sverige har redan ökat försvarsanslagen avsevärt, och ligger i dag på 77 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 1,5 procent av BNP. Om Sverige skulle nå upp till Natos krav, så skulle det innebära ytterligare cirka 25 miljarder varje år. Det skulle då tränga undan andra angelägna behov, som skola, sjukvård, äldreomsorg och pensioner.
3. Sverige blir del av kärnvapenupprustningen. Sverige har alltid varit en ledande röst för kärnvapennedrustning. Det blir svårare om vi ingår i Natos kärnvapenparaply.
En alliansförpliktelse gäller ”åt båda håll”.
4. Skulle tvinga Sverige att ställa upp bakom Turkiet och USA. En alliansförpliktelse gäller ”åt båda håll”. Sverige skulle kunna tvingas ställa upp bakom den islamistiska halvdiktatorn Erdogan i Turkiet. Eller – om olyckan är framme – ett USA som återigen leds av Donald Trump. Det skulle innebära att svenska unga män och kvinnor skulle riskera att tvingas delta i ett krig som direkt eller indirekt är orsakat av otillräkneliga politiska ledare i andra länder. Och komma hem i kistor…
5. Sverige bör inte gå med så länge Finland står utanför. Sveriges kanske viktigaste säkerhetspolitiska bundsförvant är Finland. Länderna behöver agera samfällt. I Finland är det bara två av åtta partier som vill att landet går med i Nato: Samlingspartiet och Svenska folkpartiet. Om Sverige skulle rusa iväg själva, så skulle det riskera att sätta Finland, men en flera hundra mil lång gräns direkt till Ryssland, på pottkanten. Där är relationen till Ryssland en balansakt på liv och död.
6. Onödigt och riskfyllt steg när risken för en rysk militär invasion av Sverige är liten. Om Ryssland av någon outgrundlig anledning skulle vilja invadera Sverige så skulle de sannolikt först behöva invadera de baltiska Natoländerna och Finland. Troligtvis även Natolandet Norge, eftersom det skulle vara omöjligt att hålla den långa landgränsen mot Norge vid en ockupation. Alltså skulle Nato redan vara direkt inblandade i att bekämpa och slå tillbaka en eventuell rysk offensiv i Östersjöområdet.
7. Sverige har redan starka försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten som ger oss en stark motståndskraft. Sverige har redan ett mycket långtgående försvarssamarbete med USA och Finland. Vi är även redan med i en politisk union: EU, som knappast skulle kunna stå neutrala om Sverige skulle anfallas militärt av Ryssland. Till det kommer partnerskap med Nato, och särskilda försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten med Frankrike respektive Norge och Danmark. Sammantaget bör det vara tillräckligt avskräckande för att Ryssland inte ska våga sig på något militärt angrepp på Sverige. Om Sverige över huvud taget ska överge sin militära alliansfrihet, så ligger det närmast till hands att ingå i och vara positiv till utvecklingen av EUs gemensamma försvars- och säkerhetspolitik.
Argument för ett svenskt Natomedlemskap
till syvende och sist är det bara de ömsesidiga försvarsförpliktelserna i Natostadgans artikel fem som verkligen garanterar militärt stöd
1. Enda garantin att få militärt stöd vid en konflikt. Sverige må ha flera samarbeten med andra länder och organisationer. Men till syvende och sist är det bara de ömsesidiga försvarsförpliktelserna i Natostadgans artikel fem som verkligen garanterar militärt stöd vid en attack.
2. En markering av vårt självbestämmande. Den ”Putindoktrin” som den ryske diktatorn nyligen redogjorde för innebär att inga länder som ligger i Rysslands ”intressefär” ska vara medlemmar i Nato. Där ingår tydligen (enligt Kreml) inte bara de baltiska staterna och Ukraina, utan även Sverige, inte minst eftersom vi har surrat oss så hårt vid att ”Finlands sak är vår”. Men det är inte Putin som avgör Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Att gå med i Nato vore det tydligaste uttrycket för att både markera och värna vårt självbestämmande. Sverige är inte vare sig någon ”intressesfär” eller ”bufffertzon”. Sverige är en stark och självständig röst för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, handel och samarbete internationellt.
3. Putins aggressiva konfrontationslinje behöver mötas – med kraft. Efter årtionden av upptrappning och mindre konflikter i Georgien, Krim och östra Ukraina närmar vi oss en större konfrontation mellan Putin och väst. Om Ryssland angriper Ukraina, så kan och bör Sverige inte stå neutrala. Mellan odemokratisk militär aggression och demokratiskt självbestämmande är det solklart att Sverige ska ställa sig på den senare sidan. Det görs mest kraftfullt genom ett svenskt Natomedlemskap.
4. Ryssland betraktar redan Sverige som en del av Natosfären. Sveriges långtgående partnerskap med Nato, samövningar och anpassning av militär infrastruktur för att kunna ta emot militärt stöd i händelse av krig gör att Putin redan ser Sverige som en del av den politiska och militära motståndarsidan. Det förstärks av att Sverige redan hör till de mest Putinkritiska länderna i väst. Detta gör att Sverige inte kan räkna med att ”lämnas utanför” en eventuell konflikt mellan Ryssland och Nato. Vi är inte neutrala. Det här är inte andra världskriget.
Ett svenskt Natomedlemskap vore inte en orimlig konsekvens om Ryssland anfaller Ukraina.
5. Putin förstår bara maktspråk – tar eftergifter eller konsekvensneutralitet som tecken på svaghet. Även om den uppseglande konflikten inte går att jämföra med andra världskriget, så finns det onekligen en liknelse som är relevant. Den som tror att undfallenhet och stegvis acceptans av rysk aggressions- och annekteringspolitik är rätt väg att gå, kan ställa sig i samma historiska skamvrå som Chamberlains ”fred i vår tid”. Ett svenskt Natomedlemskap vore inte en orimlig konsekvens om Ryssland anfaller Ukraina. Det skulle innebära en stark säkerhetspolitisk signal och markering till Putin.
6. Sverige hör historiskt och värderingsmässigt till den västliga och demokratiska gemenskapen. Nato är en central pelare i det demokratiska samhällsbygge som Europas och Nordamerikas demokratier vill värna. Att ingå i det är en självklar historisk uppgift. Sveriges öde är dessutom särskilt nära sammanlänkat med de övriga nordiska ländernas. Ett svenskt och finskt Natomedlemskap skulle ena Norden i ytterligare ett hänseende.
7. Kraven på kraftigt ökade militärutgifter är inte så hårda. Det är bara ett fåtal av Natos medlemsländer som de facto avsätter två procent av sin BNP i försvarsanslag. Hur stor Sveriges försvarsbudget ska vara kommer även fortsättningsvis att kunna avgöras av det säkerhetspolitiska läget.
Jag erkänner att det är lite fegt att bara rada upp argument för och emot något. Politik handlar ju om att väga av just för- och nackdelar med olika vägval. Men trots att jag har följt frågan om Sveriges relation till Nato i drygt 25 år, så är jag – som så många andra – nog försiktigt sökande och öppet prövande i frågan. Det behöver inte vara fel i en demokrati. Eller i en socialdemokrati.
I Sverige har det seglat upp en diskussion om en Natooption, som Finland har antagit. Men en sådan har vi de facto redan. Den säger ju bara det självklara: våra länder kan – om och när vi så bedömer vara klokt – ansöka om medlemskap i Nato. En Natooption får anses vara ett litet, men i sak meningslöst, steg i den riktning som de Natopositiva vill ta. En signal om inriktningen för det fall att Putin agerar oklokt. Med de risker för upptrappning respektive fördel med markering som listats ovan.
till syvende och sist är det en enda sak som avgör: det säkerhetspolitiska läget
Men till syvende och sist är det en enda sak som avgör: det säkerhetspolitiska läget. Putin kan välja att försämra det – och ta konsekvenserna av ett sådant steg – eller att backa och bidra till nedtrappning istället. Vilket vore det på alla sätt klokaste steget att ta.
