Dags att kämpa lika hårt som en 76-årig Springsteen
Kan den nya filmen ”Springsteen: Deliver me from nowhere” säga något om svensk politik? Den handlar om Bruce Springsteens mörkaste platta Nebraska, vars avskalade sånger blandar barndomsminnen med historier berättade i jagform om människor med kraftigt bristande vandel, som det heter numer.
Filmen, regisserad av Scott Cooper och baserad på en bok av Warren Zanes, skildrar även Springsteens såriga relation med pappan Douglas, och de psykiska problem som både far och son brottas med. Och du behöver inte ha Springsteen och svensk socialdemokrati som ditt livs röda trådar för att se några beröringspunkter med dagens politiska läge.
Springsteen spelade in Nebraska i sovrummet, och filmen skildrar det misslyckade försöket att sätta låtarna med the E Street Band i en riktig studio. Det är tidigt och glammigt 1980-tal – men Springsteen vill ge ut låtarna som de är inspelade på det enkla kassettbandet. ”Jag ska försöka hitta något äkta i allt oväsen”, säger Springsteen i en av filmens nyckelscener. Att våga vara sann mot dig själv är ett oumbärligt råd – inte minst i dagens kalla högervindar.
även ett politiskt parti mår bra av att regelbundet reflektera kring varifrån du kommer, och hur din politik lever upp till den gamla ambitionen om att ”alla ska med”.
Filmen skildrar bakgrunden till sången Mansion on the hill – hur pappa, Bruce och hans syster åker på bilutflykt och parkerar i vägrenen för att titta på traktens vackraste hus. Det är en scen med tydligt klassperspektiv, men pamflettkänslan uteblir eftersom vi ser allt ur barnets perspektiv. Nyligen presenterades en studie baserad på hjärnröntgen av 10 000 barn i olika delar USA, och att växa upp i ojämlika samhällen sätter spår i hjärnans utveckling. En giftig social miljö påverkar ungas sinnen, konstaterar professor Kate Pickett, vilket leder till sämre mental hälsa.
I Zanes bok får Springsteen frågan om han inte lever på insidan av den fina egendomens järngrindar numer. Han svarar att han brottas med just detta – och även ett politiskt parti mår bra av att regelbundet reflektera kring varifrån du kommer, och hur din politik lever upp till den gamla ambitionen om att ”alla ska med”. Ett bättre argument för ökad jämlikhet än nämnda röntgenplåtar är svårt att hitta.
Historien kring Nebraska har även något att säga till oss som anser att samhällsdebatten måste flyttas från högerns mörka planhalva som domineras av brott och 99-åriga straff (i Johnny 99 är fängelsedomen så lång). Filmen visar hur flera av låtarna som blev storsuccén Born in the USA spelades in under samma period. I en scen listar Jeremy Allen White, som spelar Springsteen, olika låtar i två kolumner och skriver ”dubbelalbum” med ett frågetecken. En sådan tanke fanns, och det finns mycket att vinna för det parti som hittar sin röst i mörkret, vågar gå mot strömmen, och trovärdigt leder vägen mot Glory days.
I dagens politiska klimat måste vi orka förstå att vi inte bevittnar lite allmän polarisering.
Men i Nebraska är mörkret kompakt, och under mina tonår blev det en musikupplevelse som fick mig att reflektera kring att det finns en oförklarlig ondska och grymhet i världen. I dagens politiska klimat måste vi orka förstå att vi inte bevittnar lite allmän polarisering. Att svälta ut studieförbund, civilsamhälle, folkrörelser och bistånd – och samtidigt förespråka enkla grundlagsändringar – handlar inte om att jäklas lite grann. Syftet är att lägga grunden för en samhällsomvandling bort från demokratin.
Inför en sådan valrörelse är uppdraget givet. Det är dags att kämpa lika hårt som en numer 76-årig Bruce Springsteen gör under varje tretimmarskonsert. Vi ses i skärningspunkten mellan drömmen och svettpölarna.
Eric Sundström, chefredaktör för ABFs kulturmagasin Fönstret
