Då riskerar högerpopulismen att frodas
Hösten inleds med Stortingsval, budgetutspel, och Riksmötets öppnade. Läget kan jämföras med att äta snabbmat, hoppa över träningen, eller scrolla sociala medier i stället för att sova. På kort sikt känns det bra, men på lång sikt kan situationen bli bekymmersam. Häng med, så ska jag förklara hur jag tänker.
Utgången av valet i Norge är glädjande. Jonas Gahr Støre och Jens Stoltenberg visar vad erfaret ledarskap betyder – men i regeringen finns även en ny generation i form av fem(!) ministrar som överlevde den högerextrema terrorattacken på Utøya. Norska partivänner framhåller även Norgespris på el, bättre ekonomiskt läge med sänkta räntor, samt att det har varit välkommet att styra som enpartiregering under 2025. Svenska S lär anteckna.
Men mest spektakulärt är tyngdpunktsförskjutningen inom högerblocket: Fremskrittspartiet får runt 24 procent, jämfört med drygt 14 för Høyre. En viktig förklaring till Frp:s succéval är ett högerpopulistiskt, ekonomiskt budskap som har blandat krav på slopad formuesskatt (förmögenhetsskatt) med nedskärningar på byråkrati och klimatåtgärder. Frp:s medvind förklaras även av *trumvirvel* en intensiv och skicklig kampanj i sociala medier där både avsändare (som kontot Occultus spiritus) och finansiärer med djupa fickor är oklara.
Det är sluga investeringar som bekämpar massarbetslöshet, rustar infrastruktur och totalförsvarsförmåga, stärker välfärd, och motar klimatförändringarna som behövs.
I valrörelsen har Frp och partiledaren Sylvi Listhaug inte bara skrämts med ”det svenska tillståndet”, hon har även prisat de låga och ibland obefintliga svenska skatterna. Regeringen Reinfeldt avskaffade ju såväl fastighetsskatt som vår formuesskatt, och genförde en rad ”jobbskatteavdrag”. Och nu har finansminister Elisabeth Svantesson insett att de svenska Moderaternas läge inför valet nästa år är uruselt. Därför består budgetutspelet av upplånat valfläsk på 80 miljarder med ytterligare stora skattesänkningar.
Det är nu som det blir svårt att vara socialdemokrat. Karin Pettersson har en viktig poäng i höstens politiska debattbok Förbannelsen: S får inte fastna i 1990-talets ekonomiska tänkande, vår låga statsskuld och samtidens stora utmaningar kräver en expansiv ekonomisk politik. Men vi ska inte spendera gemensamma pengar som Svantesson: lättvindigt, kortsiktigt. Det är sluga investeringar som bekämpar massarbetslöshet, rustar infrastruktur och totalförsvarsförmåga, stärker välfärd, och motar klimatförändringarna som behövs. Och för att uppnå hållbara finanser över tid borde skatteuttaget i vissa avseenden vara högre.
Men förklara det lite snärtig för en väljare när du knackar dörr med den nya, röda Magdakepsen, den som kan.
Och när de goda krafterna står upp för det gamla ihåliga systemet, med en demokrati och ekonomi som varken upplevs fungera eller leverera, kan högerpopulismen frodas.
Risken om S inte väljer den rätta och svåra vägen – att långsiktigt bygga upp det moderna, gröna, trygga välfärdssamhälle som vi bär i våra hjärtan – är att vi tvingas försvara ett samhälle som lever på kredit, som har orimliga klyftor mellan människor. Och när de goda krafterna står upp för det gamla ihåliga systemet, med en demokrati och ekonomi som varken upplevs fungera eller leverera, kan högerpopulismen frodas.
Då blir extrema partier dominerande på den högra planhalvan, medan vi andra försöker stå upp för systemet som inte längre fungerar. Väljarna chansar på alternativet som vill riva hela systemet. Det har hänt i USA, det håller på att hända i Frankrike, det har börjat hända i Norge – och i Sverige, där SD:s rötter är betydligt brunare.
Visst inser du utmaningen? Nästa år ska vi se till att det inte händer här.
Eric Sundström, chefredaktör för ABFs kulturmagasin Fönstret
