Bo Bernhardsson: Marknadisering av välfärden måste drivas tillbaka

”Vi måste ta tillbaka kontrollen över välfärden”, sa Magdalena Andersson i sin regeringsförklaring. Den svenska högern reagerade med upphetsning, demokratin måste ju inse sina begränsningar; ”Kravet på ’demokratisk kontroll’ har i socialistiskt språkbruk mer långtgående konsekvenser än tidigare hot mot valfrihet och mångfald”, ryade Gunnar Hökmark i Svenska Dagbladet (3 januari 2022). I Norrköpings Tidningar (3 december 2021) såg man det ”Största hotet mot välfärden på årtionden” och befarade att det skulle innebära att ”stora delar av svensk välfärd ska läggas ner”. Det sista en medvetet lögnaktig formulering.

I mina ögon och öron är Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas programförklaring länge efterlängtad. Marknadiseringen av välfärden måste drivas tillbaka. 

Men kapitalism är kapitalism, de små fiskarna äts upp av de stora.

De senaste årtiondenas ”valfrihetsreformer” har banat väg för finanskapitalismen rakt in i välfärden. De fina argumenten för reformerna handlade om att det måste vara möjligt för initiativrika och företagsamma anställda – förskollärare, lärare, sjuksköterskor och läkare – att öppna eget och med hjälp av sina erfarenheter utveckla och förbättra välfärden. Ideella organisationer och kooperativ borde också kunna göra mer i välfärden.

Men kapitalism är kapitalism, de små fiskarna äts upp av de stora. Små uppfinningsrika entreprenörer köps snart upp av marknadens mera enkelspåriga aktörer, de som vill tjäna pengar på pengar för att sedan kanske skicka vinsterna dit där de beskattas så lite som möjligt, helst inte alls.

”Frihetsreformerna” har inneburit att storföretag och finanskapitalister – och i deras kölvatten också organiserad välfärdsbrottslighet – har marscherat in i det som förr kallades den gemensamma sektorn och skurit guld med täljknivar.

Vinstuttagen är bara ett av problemen, enligt min mening inte heller det största. Det största är systemskiftet, det som händer med den demokrati, som Gunnar Hökmark med flera verkar vara lite rädda för. Det värsta med marknadsreformerna är den övergripande förändringen inom välfärden under de senaste årtiondena, flykten från det gemensamma, att medborgarna förvandlas till kunder, att gemensamt demokratiskt ansvarstagande ersätts av kundvalsmodeller och marknadsmekanismer, att vi blir till jag. Envar sin egen lyckas smed.

Sedan står vi där med mina barn och andras ungar, mina föräldrar och andras gamlingar. Man väljer så gott det går bästa möjliga skola för sitt eget barn och andra får välja så gott de kan. Gamla och multisjuka bläddrar utlämnade åt sitt eget öde i informationsbroschyrerna för att välja vård- och omsorgsleverantörer.

Jag skulle för övrigt vilja se en utredning angående hur mycket av skattemedlen som nu används till reklam och marknadsföring i en underfinansierad välfärd.

I en demokratisk välfärdsmodell, såsom den är tänkt och en gång i huvudsak såg ut, har vi tillsammans ansvar för alla barn, alla sjuka och alla äldre. I marknadssystemet väljer du själv och väljer du fel, kanske bortkollrad av reklam och bedräglig marknadsföring, har du mest dig själv att skylla.

Ansvariga politiker kan skylla ifrån sig. De har ju ställt valet till ditt förfogande, upphandlat och kravspecificerat – till lägsta möjliga pris förstås. Om de nu inte, som på skolans och äldreomsorgens område, erbjudit hågade bolag nära nog fri etableringsrätt och fri dragningsrätt på skattepengarna.

Jag skulle för övrigt vilja se en utredning angående hur mycket av skattemedlen som nu används till reklam och marknadsföring i en underfinansierad välfärd. Har den kanske redan gjorts, för att bara glömmas bort av den granskande pressen.

Jag tycker att man ska sätta stopp för marknadiseringen av välfärden. Med Magdalena Anderssons ord ”ta tillbaka kontrollen”. Kunderna måste på nytt bli medborgare. Välfärden ska vara gemensam.

Bo Bernhardsson är fd chefredaktör för Arbetet och tidigare bland annat riksdagsledamot