Björn Wiechel: Leve arbetskraftsbristen!
Problemen med att hitta folk att anställa har gått från stora till akuta. Läget är ungefär likadant i alla branscher. Antingen saknas rätt kunskaper och färdigheter, eller så får man inte tag på några personer alls.
Prognoserna för försörjningskvot och arbetade timmar ser dystra ut. Produktivitetsökningen är låg. Bara den kommunala omsorgen behöver snart rekrytera samtliga som går ut skolan, om den ska klara av generationsskifte och behovsökningar.
I Västerbotten upptas vi av frågan om hur vi ska ta vara på den gröna nyindustrialiseringen, då regionen beräknas behöva 50 000–100 000 fler invånare. Önskan är ju att bygga ett gott samhälle runt expansionen, med fina boendemiljöer, välfärd, gemenskap och förkovran för medborgarna. Inte bara ha fly in-fly out.
Bristen på arbetskraft är ett jättehinder för Sveriges tillväxt. Men, arbetskraftsbristen innebär faktiskt också positiva möjligheter. När det är ont om något måste man hushålla. I det här fallet med resursen människor och deras arbete.
Sektorer som fått lönsamhet genom lönedumpning och skattesubventioner, och som låtit bli att innovera, rationalisera och höja kunskapsinnehållet, kommer att få det kämpigt.
Sverige har faktiskt fortfarande arbetslösa, vilka är en outnyttjad tillgång. Men hushållningen kräver att hela arbetskraften används mer hållbart, inte utnyttjas och slits ut, och att arbetsinsatserna riktas till det som ger störst utfall. Slöseri har vi inte råd med.
Det här öppnar för en mer människotillvänd och löntagarvänlig arbetsmarknad. Bristen torde innebära ett slut på Timbro-regimen där man pressar fram låglönemarknader. Tiden med billiga och lättillgängliga arbetare som springer runt på timmar och osäkra kontrakt, och inte kan kräva sin rätt, kan vara förbi.
Nu måste företagen i stället konkurrera om arbetarna. Det är ett tillfälle för arbetarrörelsen. Ökad kontroll över arbetskraftsutbudet ger bättre utsikter för att organisera, att värna det fackliga löftet, att fler täcks av kollektivavtal, och att golven i avtalen blir så höga att alla kan leva på sin lön.
Sektorer som fått lönsamhet genom lönedumpning och skattesubventioner, och som låtit bli att innovera, rationalisera och höja kunskapsinnehållet, kommer att få det kämpigt. Företag som behandlar sina anställda som H&M gör får rimligen in allt färre CV:n.
Det här är en sund konkurrens som belönar bra arbetsgivare. De som inte hänger med går under, och arbetarna kan då genom insatser och utbildning gå från de lågproduktiva jobben och till de mer produktiva och lönsamma. Följden blir stigande reallöner, ökat välstånd, hälsosammare arbetsliv och större intäkter till välfärden.
Läget att skapa det goda arbetet är gynnsammare när arbetstagarna står högt i kurs.
Målet är alltjämt primärt att skapa full sysselsättning och att människor kommer till sin rätt. Inte att förse varje företag med den arbetskraft som det önskar. Nog kommer det att bli nödvändigt med kvalificerad arbetskraftsinvandring också. Men politiken bör inte kompetensförsörja allt, utan vara selektiv och eftersträva tillväxt och strukturomvandling.
En prioritering vore att den senaste tekniken anammas och bemannas, den som skapar framtidens inkomster, som de gröna industrijobben. Samt att vård, skola och omsorg kan anställa. Annars fungerar inte näringslivet och ekonomin i övrigt. Om marknadskrafterna gör sitt bidrar även de till en effektiv omfördelning av arbetskraften.
Det finns en chans att använda bristen till att städa på arbetsmarknaden, göra upp med alienation och exploatering, och höja produktiviteten. Läget att skapa det goda arbetet är gynnsammare när arbetstagarna står högt i kurs. Kanske kan vi vända en känsla av att vilja fly arbetet till en lust att i stället erövra det.
Björn Wiechel (S) är riksdagsledamot från Västerbotten
