Björn Fridén: Vi behöver alla en redaktör
Det är lika fascinerande varenda gång det händer. Journalister som efter ett par års obskyr tillvaro postar något galet reaktionärt på Facebook och maskineriet drar igång.
På Twitter kommer några pliktskyldiga kommentarer från vänster som upprörs över konstigheterna, och i den allt mindre separerade blå-bruna sörjan jublas det. Men inte heller de orkar uppbåda samma energi som förut. Vi har alla sett hur folk gör den här resan så många gånger nu att det inte är så stor sak längre.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]Borde inte en journalist veta bättre?[/blockquote]
Det intressanta är ju att se hur funktionsdugliga journalister och krönikörer kan skriva ihop sina yrkesmässiga texter så de håller både innehållsmässigt och språkligt – för att sedan gå hem och haverera fullständigt på Facebook, till synes utan en tanke på att även det sker i offentligheten. Borde inte en journalist veta bättre?
Det finns en förklaring. Redaktören. Den där personen som står bredvid, kommer med kommentarer, förslag, inspel – och när något är alltför tokigt – ett rejält nej. Som en journalistikens Sancho Panza som hindrar skribenter från att dra ut i onödiga strider mot vindkraftverk och kanske rentav skada sig.
Eller medieeliten, som de också kallas i mer vardagligt tal. Även av välbetalda krönikörer i landets största tidningar, som också rimligen borde kunna tänkas ingå i den.
Den brittiske ståuppkomikern Stewart Lee kom fasligt nära en obehaglig, men befriande, sanning för ett antal år sedan när han återgav ett samtal med en äldre släkting som inte längre fick dricka te i stolen hos frisören – ”utifall att det skulle uppröra en pakistanier. Politisk korrekthet har gått för långt, Stu!”
Varpå Lee konstaterade att ”det finns en hel generation av människor som förväxlat politisk korrekthet med arbetsmiljölagstiftning”.
[blockquote author=”” pull=”pullright”]Där det tidigare fanns i alla fall en liten stunds eftertanke innan man kunde sprida sina dumheter vidare är nu Facebooks delaknapp bara ett klick bort.[/blockquote]
Och det är väl just det. Vi alla gör det, om än i varierande grad. Vi hör något, vi blir upprörda, vi fyller i orsaken själva, inte sällan sammanfaller det med åsikter vi redan har sedan tidigare. Där det tidigare fanns i alla fall en liten stunds eftertanke innan man kunde sprida sina dumheter vidare är nu Facebooks delaknapp bara ett klick bort.
Och vips så har det blivit en viral sanning att julpyntet i Stockholm inte sattes upp som tidigare för att inte uppröra muslimer. Att det i själva verket handlade om att lyktstolparna inte höll som fästanordningar blev uppenbart alldeles för sent.
Vi behöver alla redaktörer. Det behöver inte ens vara ett proffs, ofta kommer man långt på att bara fråga en kompis. Svenska tidningar håller över lag en hög nivå just för att någon nitisk jäkel dubbelkollar allt.
För journalistkåren, har det visat sig, är tydligen som folk är mest.
