Björn Fridén: Upplysningsidealen är inte neutrala
Källa: Wikimedia commons user Abbedabb
Det finns politiska krafter som tycker att pressetiska regler är trams. Eller rättare sagt, pressetik är en politisk motståndare som måste bort.
Och det är förståeligt att de tycker så. De pressetiska reglerna, som exempelvis att inte rapportera människors etnicitet om det inte är relevant, är en förlängning av demokratiska principer och i någon mening också upplysningsidealen. Förkastar man dem är det också helt i sin ordning att se pressetik som fienden.
Den senaste tiden mediedebatt har visat tydligt vilka kritikerna är. Det finns de som gnäller, somliga av oss dagarna i ända, på att pressen inte är så bra som den borde vara. Att den inte håller måttet. Att den inte lever upp till sina egna högt ställda ideal om saklighet och relevans.
Sedan finns det andra så kallade mediekritiker som har ett helt annat problem med pressen – nämligen att de gör en alldeles för bra journalistisk insats. Men det har att göra med att de vill ha politisk propaganda istället. Begripligt, eftersom de betraktar även anständiga medier som politisk propaganda för öppenhet, upplysning och demokrati. I förlängningen nationens och svenskarnas undergång.
[blockquote author=”” pull=”normal”]Och det är väl i någon mån förståeligt, men när mediecheferna efteråt vägrar erkänna att något blivit fel trots att Stockholm bevisligen inte drabbas av hela sex skottlossningar förra fredagen, ja då har vi ett problem.[/blockquote]
Här hamnar vi som ändå är för pressetik i en konstig situation när etablerade medier sprider rykten och rent strunt, så som blev tydligt vid dådet i Stockholm i förra veckan. Uppgifter om skottlossningar, beväpnade män och drivor med övertramp följde med upp till ytan i det mediala trålfisket trots att det inte hade där att göra.
Och det är väl i någon mån förståeligt, men när mediecheferna efteråt vägrar erkänna att något blivit fel trots att Stockholm bevisligen inte drabbas av hela sex skottlossningar förra fredagen, ja då har vi ett problem. Det finns nämligen politiska krafter i olika extremistläger som jublar över att en jihadistsympatisör mördar människor och försöker så splittring oss svenskar emellan. Och deras propagandakanaler blir alldeles till sig av upphetsning när ryktet om skjutningar går.
Att medge felen är en central del av pressetiken som dessvärre alltför ofta förbises. Därför hamnar vi i en väldigt besynnerlig situation när både städade medier och propagandakanaler rapporterar samma felaktiga saker och sedan är precis lika ointresserade av någon som helst självkritik.
I slutändan handlar pressetik inte om att producera en neutral tidning. Att vara saklig är ett ställningstagande i sig. Det är ett ställningstagande för anständighet, upplysning och själva demokratin.
Låt inte det glida oss ur händerna.
