Asal Gohari: Iran-frågan är en jämställdhetsfråga
Imorgon är det internationella kvinnodagen. I Sverige blir uppmärksammandet som alltid tänker jag. Kommuner uppmärksammar något kommunalt jämställdhetsprojekt, myndigheter går ut med något uttalande om vikten av att fortsätta jämställdhetsarbetet och civilsamhället anordnar kvällsseminarier om rådande jämställdhetsutmaningar. Det är självklart bra och viktigt. Men det känns samtidigt som något saknas.
Jag tänker på kvinnorna i Iran. Sedan mordet på Mahsa Amini har kvinnor och män i Iran riskerat sina liv i de efterföljande protester som riktats mot den islamiska regimens förtryck. Jag som många andra med rötter från Iran har sedan protesterna inleddes hyllat modet hos folket i Iran och varje dag hoppats att det iranska folket snart kan vakna upp i frihet.
Jag tänker på hur det hade varit för mig om jag växt upp i Iran i stället för Sverige – här i Sverige får jag vara kommunpolitiker, i Iran får kvinnor inte ens uttrycka sina åsikter utan att riskera att dödas.
Jag har ofta känt mig stolt över att vara svensk. Vi har haft ett högt anseende i världen då vi stått upp för mänskliga rättigheter och feminism oavsett pris. Men nu är jag inte det längre. Jag bekymrar mig över den nya högerkonservativa regeringen som hittills bara visat att deras utrikespolitik handlar om att ro i hamn Natoansökan. Det första de gjorde var att slopa den feministiska utrikespolitiken samtidigt som protesterna i Iran var som starkast.
Här i Sverige får jag vara kommunpolitiker, i Iran får kvinnor inte ens uttrycka sina åsikter utan att riskera att dödas.
Självklart är det ingen som menar att ett enskilt land ska presentera en mirakelkur som över en natt innebär ett liv i frihet för kvinnor i förtryckta länder som Iran. Däremot kan det förväntas av ett enskilt land, om man på allvar står bakom mänskliga rättigheter, tar sitt politiska ansvar på den internationella arenan.
Att demokratiska länder samlar sig och visar på en enad front är något vi vet funkar, inte minst när Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina visade Sverige likväl som andra länder att världen inte tolererar vilket beteende som helst. All heder ska givetvis riktas till Ukrainas soldater, men Ukrainas framgångar i kriget mot Ryssland beror även på det stöd andra länder visat inte minst genom att sända vapen.
Regeringen motiverade slopandet av den feministiska utrikespolitiken med att det i praktiken inte innebär någon skillnad för innehållet i politiken. Men var är innehållet? Hur ser egentligen sanktionerna mot Iran ut? Vilka ambitioner har Sverige som ordförandeland i EU?
Jag hoppas att många fler med mig på internationella kvinnodagen kräver att vi har en regering som tar den internationella jämställdheten på allvar.
Den svenska regeringen slopar den feministiska utrikespolitiken medan unga flickor i Iran attackeras med gifter på skolor och universitet och samtidigt har man inga förslag på åtgärder som på riktigt stryper den iranska regimens resurser.
Nu 8 mars kommer jag att följa kommunens utdelning av jämställdhetspriset till en kommunal verksamhet, jag kommer följa eventuella uttalanden från politiska företrädare och jag kommer delta i S-kvinnors manifestation på torget. Men jag kommer inte nöja mig med det. Jag hoppas att många fler med mig på internationella kvinnodagen kräver att vi har en regering som tar den internationella jämställdheten på allvar.
Iran-frågan är en jämställdhetsfråga och för alla flickor och kvinnor i Iran och i andra delar av världen som får sina rättigheter inskränkta hoppas jag att Billström snart kommer till insikt att utrikespolitiken måste vara mer än att gulla med Erdogan, den måste vara feministisk i ord och handling. Annars kan vi inte slå oss för bröstet om vår jämställdhetspolitik i Sverige.
Asal Gohari (S) är kommunpolitiker Uppsala kommun och vice ordförande Uppsala arbetarekommun
